Om harren inte vakar, var håller den då hus? Och hur kommer man i kontakt med den? Anders Holm tar rygg på en som vet – men även om det ter sig enkelt är det inte alltid lika med framgång.
TEXT OCH FOTO: ANDERS HOLM
FLYTRINGEN HAR PYSPUNKA igen. På ett smärtsamt vis måste kroppen spännas för att balansera utan kapsejsning. Jag vill slippa trampa in till strandkanten för fjärde gången. Väl på rätt köl lossnar simfenan från en av fötterna. I sista sekund får jag tag om det blå presenningssnöret som ersätter det trasiga remspännet om hälen. Tårna knycklas ihop när foten träs i simfenan och repet dras åt allt vad jag har. Pärlbandet av kärringknutar är inte vackert.
I ett kast, halvtimmen senare, känns blodet plötsligt strömma till tårna. Simfoten har släppt. Kastrytmen störs när benet sprattlar efter fenan och armen drämmer glasögonen från näsan. Hjälplöst singlar de mot botten mellan knäna. Vid den lönlösa räddningsaktionen av brillor och simfötter är pontonen i det närmaste helt slak.
Farkosten börjar cirkulera. Omloppsbanan blir allt vidare av det panikartade sprattlandet. En satellit på glid, från exosfären på god väg att äntra en annan galax. Har jag undsättning om detta går åt skogen? Som bekant kan ingen höra en skrika i rymden. Inte i Västerbottens skogsland heller, är jag rädd för. Kamraten ”HK” syns som en diffus fläck i fjärran, längre och längre bort.
Omvärlden är suddig, luften snart slut. Jag offrar allt till harrgudarna, men får inget tillbaka. Jag hatar detta. Hur hamnade jag här? Jag hatar harren.
En kväll på selet
Ovanför en ytterdörr står initialerna HK inbränt på en träskylt. Under denna ironiska skylt, och en utfälld markis, brukar han sitta och sippa om sommaren. Likt herre över storharrarna. Det var också under denna skylt som han stegade ut med grejer under armen och sa att vi skulle fiska storharr igår kväll.
Jonathan, som han egentligen heter, släpade en stund senare den blå flytringen bland granarna ut till selet. Granruska efter granruska snärtade tillbaka i hans yviga framfart. Barren yrde, myggen blev allt argare.
I bästa fall skulle vi få uppleva slutklämmen på årets vulgatakläckning.
– Strunta i torrt, kör en stor nymf med tungstensskalle.
Uppmaningen kom när han blickade ut över den stilla vattenspegeln när vi nådde fram till selet.
En och annan slända syntes över trädtopparn
