När allt kommer om kring är nog just dagen efter midsommarafton den allra bästa. Åtminstone för den som söker ensamheten och lugnet vid älven. Följ med på en härlig sommardag när storöringarna visade sig, trots en stekande sol och besvärlig värme.
TEXT OCH FOTO: STEFAN LARSSON
MIDSOMMARDAGEN TVEKLÖST MIN och hunden Simms favoritdag för öringjakt. Inte så mycket för att fisket skulle vara bättre just den dagen, men vi får nästan alltid ha älven för oss själva då. Om det beror på att de svenska midsommartraditionerna håller de flesta kvar i sängen längre än vanligt ska jag låta vara osagt, men sanningen ligger nog nära. Den här morgonen satt vi tysta i skuggan under träden och tittade ut virvlarna som rörde om vattenytan. Det var fortfarande lite kyligt som det kan vara i juni, men det fanns inte ett moln på den klarblå himlen så vi hoppades på en solig och varm dag fram. Sporadiska vakringar dök upp här och var, men det fanns inget tydligt mönster i vakandet. En och annan liten baetis fladdrade förbi i morgonsolen, men det var också allt.
Planen för dagen var som vanligt att vänta och studera omgivningarna i lugn och ro. Jag skulle nog ges mina chanser att kasta på en fin sommaröring tids nog.
Ett svagt porlande från älven och ett glatt fågelkvitter var allt som störde tystnaden i övrigt var det helt lugnt. Simms satt tätt bredvid mig, som alltid ivrigt spanande ut över vattnet. Lika intresserad av simmande fåglar som av hoppande öringar. Själv ägnade jag uppmärksamheten med att försöka se och identifiera insekterna som med jämna mellanrum gled förbi framför oss. Fler och fler små baetis dök upp och några av dom hade redan börjat sin graciösa dans i luften någon meter utanför oss. Längs strandkanten fladdrade små nattsländor upp och ner. Det såg onekligen bra ut...
Skumrand med vak
Jag ryste till, när jag kände värmen sprida sig ner längs min vänstra arm. Solen stod högre på himlen nu och skuggorna hade dragit sig tillbaka.
Jag reste mig mödosamt, medan Simms tittade undrande på mig.
Ett återkommande vak, på en väntad plats. Ett skäl gott nog för att avbryta något fortsatt spanande. Vissa vak, och man vet när man ser dem, måste man liksom bara studera än mer. Jag hade sett några harrar försiktigt suga i sig några av de sländor som sakta seglat förbi. Det var dock ingen harr som vakade nere på den lilla nacken en bit uppströms. Förresten går den knappast att kalla en nacke, snarare en stenig grundbank. Rätt så
