Har du någon gång funderat över hur fisket efter havsöring är längs Upplandskusten, om du inte redan har det som hemmavatten? Det har John Kärki, som ger kustremsan en chans. Läs om hur han hittat ett ”eget” öringfiske som ger mersmak.
TEXT OCH FOTO: JOHN KÄRKI
VINDEN FORCERAR, MEN över rätt axel. Långt kast. Spöet i armhålan och turbofart i intagningen med båda händerna. Tobisflugan dansar fram, som en orytmisk pil med inslag av grönsvarta fjädrar, över sandreveln. En snabb stöt avbryter allt, hjärnan reagerar på en millisekund och inser att flugan precis klarat sig från en attack. Ökar farten igen, en plog reser sig och det blir stumt. Vattnet bryts av en blänkare som sliter med huvudet fram och tillbaka, ytan välver när stjärtspolen slår tungt och fisken börjar rusa.
Solen skiner och jag hör fiskekompisen ord eka bakom mig.
– Den är stor, den är stor.
Sekunderna efter knycker öringen sig loss och allt blir åter tyst och lugnt, med undantag för vinden som fortfarande forcerar i vänsterörat…
Upplandskusten. Eller Gävlekusten. Vissa väljer att kalla den Dalälvskusten till och med. Kärt barn har många namn. Området vi pratar om sträcker sig mellan Östhammar i söder upp till Gävle strax norr om Dalälven. Sträckan där i mellan är milslång och väldigt anonym i öringkretsar. Kanske inte så konstigt, det har historiskt sett varit få vattendrag i området som förser kusten med öring och sträckan är bitvis otillgänglig. Fisket sker på i majoritet odlad fisk, som sätts ut i Dalälven. Även inslag av odlad fisk från Stockholms skärgård och Åland bidrar till fiskelyckan här uppe. Numera pågår även ett aktivt fiskevårdsarbete där vandringshinder åtgärdas, vattendrag biotopvårdas och etablering av havsöring görs genom utsättning av yngel för att öka antalet öringbäckar.
Vinterlunk
Bland strandstenarna hittar vi en förvirrad tånglake, säkert 15 centimeter lång och mörk som ett skrovligt tångblad, ett rejält mål för vinteröringarna här uppe. Jag och fiskekompisen Oscar Olseryd är på jakt efter grundgående öringar. Området vi fiskar ligger nära Dalälvens mynning och grundområdet är färgat av älvens mörka vatten. Vi ser knappt botten när vi vadar och slår i stenar mot fötterna då och då. Öringarna här uppe är dock vana vid det mörka älvvattnet som driver fram längs kusten.
Omgående skrämmer vi fisk som virvlar och plogar i väg precis i strandbrynet. Ytan är kavlugn och öringarna �
