Idsjöströmmens förvandling

9 min läsning

När älvarna förvandlades till transportleder för avverkat timmer förändrades fiskarnas levnadsmiljö drastiskt. För 60 år sedan tog en modernare logistik över frakten av timmer och älvarna lämnades i tron om att de skulle reparera sig själva. Gimågruppen visste annorlunda och påbörjade ett restaureringsprojekt som lade grunden till framtidens syn på fiskevård.

TEXT OCH FOTO: LARS-ÅKE OLSSON

– idsjöströmmens förvandling –

En stenmur bakom ryggen på fiskaren visar hur den skär av, och begränsar, strömmen in i selet nedanför. På motsatta stranden syns stenar som tagits från strömmen och lagts upp.

SKOGEN HADE BLIVIT värdefull. Tidigare hade den använts till husbyggen, ved och kolmilor. Nu blev det liv och rörelse i de norrländska skogarna. Under vintern fälldes träden, barken togs bort med barkspadar och bandknivar och kördes med häst och släde till sjöar och timmerupplägg där de väntade på våren och islossningen för att sedan med strömmarnas hjälp transporteras ned till sågverken vid kusten.

Nya ekosystem

Gimån och andra åar och älvar, till och med bäckar hade byggts ut för att flotta timret, något som bidrog till stora ingrepp i strömmarna. I mitten blev flottningskanalen som ramades in av bommar, enkla stockar som kopplades efter varandra med kedjor eller ledare som också kallades för gångbommar, två fyrkantiga stockar sida vid sida där flottarna kunde gå med sina båtshakar och dra timmerstockarna som ibland kunde samlas till stora brötar, flera hundra meter långa.

På sidorna 112-113 i boken Ur min flugask finns en bild ovanför bron på Idsjöströmmen där man kan se gångbommarna och två stenkistor (träkar fyllda med stenar) som höll dem på plats. I övre delen av bilden syns slutet av Idsjön och början av Idsjöströmmen som rinner mot betraktaren.

Stenmurar, stenkistor, rensvallar, träväggar och 50 flottningsdammar byggdes i Gimån med dess tillflöden och höll kvar vårvattnet så att timret fick en extra skjuts, framför allt när ”rumpan gick” vilket var de sista timmerstockarna som samlades ihop i slutet av säsongen.

I den sterila flottledskanalen fanns inga ståndplatser för harr och öring, inte heller några uppväxtområden för larver och nymfer. Däremot under bommar och ledare, bakom stenmurar och stenkistor fann fisken skydd och många sländarter lade ägg på undersidan av stockarna. Flottningsdammarna höll ett jämnt vattenstånd och de dagar då det flottades gick det int


Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar