Ibland är det utmaningar som driver oss flugfiskare till lärdom. Följ med Anders Holm på en pilgrimsresa, då det gick upp för honom att det kan löna sig att bryta mönster.
TEXT OCH FOTO: ANDERS HOLM
”LIKE A WALK in the park” säger river keeper Myles Levy när bilen parkeras i Hampshires lummighet. Intill rinner en ny bekantskap, River Test. Med sin tvetydiga mening måste han syfta på inramningen snarare än fiskets svårighetsgrad när jag bad honom beskriva kalkströmmen. Välklippta gräsmattor, friserade buskar och tidsenliga skyltar, som ett hommage till den historiska förankring detta vatten har, ihop med Itchen. En pilgrimsresa för den boksynte flugfiskaren.
Hur mycket jag än fnissat åt tweed-anspråk vill jag hemskt gärna bära en sådan kostym i detta nu. Löpa hela linan, friluftsbyxorna matchar varken gräsytor eller hyddans halmtak, de andas mer granskog och pissmyror.
I ån är det inga som helst problem att sajta fisk. Harr, öring och regnbåge likt svävande ting över sandbottnar.
Det vakar bra också. Att fisket är fasligt komplicerat är en överdrift, fisk går att fånga. Däremot kan det vara mer lurigt än en promenad i parken. Vissa fiskar har nämligen fått sisådär tusentals flugor presenterade för sig, med det fisketryck som uppstår på så här omsusade ställen. Åtminstone sent på säsongen, som nu i upploppet av september.
Detta gör vissa fiskar ganska avtrubbade. De slänger sig inte över flugorna så att säga.
”Nope, seen this’n that” hade nog öringarna sagt.
Är en fisk svårtrugad är det i och för sig bara att ta några steg eller vinkla om kastet efter en ny, för det är gott om fisk. Men det utmanar å andra sidan den flugfiskare som vill vädra sin repertoar.
Tunna tafsar och små flugor
På motsatt sida av ån, under ett träd gungar vattenytan. En antagonist klyver ytspänningen. Jag beslutar mig för att gå en match. Snabbt hamnar jag i underläge. Öringen nekar, avvisar, ratar och nobbar mina flugor likt ”hey kid, are you kidding me?”.
Så här tredje dagen av vistelsen har jag bekantat mig med världens åttonde underverk, 0,12-tafsen. Större saker har väl i och för sig hänt människan än en genomskinlig nylontråd; månpromenader, glödlampan och skiftnyckeln. Men upptäckten att tafsgrovleken verkligen kan vara avgörande ter sig som ett underverk när evidensen återupprepar sig. Dessa prövningar har jag inte behövt utstå på samma vis hemma i Sverige. Här ihop med riktigt små flugor visar det sig vara koden för att vara framgångsrik. I huvudet hör ja
