För de flesta öring- och harrfiskare finns drömmen om ett riktigt vulgatarace. Att träffa rätt är svårt, kläckningstiden är kort och osäker. Men när allt stämmer kan drömmar bli till guldklimpar på flera kilo.
TEXT ANDREAS LÄNN FOTO ANDREAS LÄNN OCH JAMES LUND
FRÅGA ETT ANTAL flugfiskare om vilken som är sjöfiskarens högtid på året, och flertalet ska svara att det är när vulgatan kläcker. Men drömmarna om ljumma, spegelblanka försommarkvällar då sjöns största invånare går bananas på de stora sländorna på ytan förblir ofta bara just drömmar, i alla fall om du är en flugfiskare i norra delen av landet. Men misströsta ej, genom att modifiera dina imitationer och tänka lite utanför boxen öppnas plötsligt nya möjligheter för ett lyckat vulgatafiske även om den riktiga vakfesten uteblir.
Latinets Ephemera vulgata betyder ungefär “vanlig kortlivad” eller “allmän flyktig”, allmänt kallas sländan kort för sjösandslända. Kanske är den enskilt den mest omskrivna insektsarten i svensk flugfiskelitteratur. För oss flugfiskare är den tyvärr allt annat än vanlig eller allmän, åtminstone sett över en hel säsong. Varje år har många av oss stenkoll på temperatur och vind under några veckor i början på sommaren, för att med en stor portion tur träffa en sån där kläckning vi drömmer om vid städet under vintern. En riktig sprutkläckning, där den spegelblanka ytan prickas likt av ett regn när tusentals sländor samtidigt bestämt sig för att det är dags för livets slutliga crescendo, en kläckning där sländorna är så talrika att även sjöns största öringar under ett par timmar glömmer både fiskdiet och försiktighet. Problemet är bara att kläckningstiden är kort, inte sällan varar den endast en vecka. Därför gäller det som sagt att ha tur för att träffa rätt.
Möte med rocken
Första gången jag hörde talas om sländan var under ett besök vid Härjedalens storharrsjöar, men då benämnd enligt dess bruksnamn “rocken”. En slända så stor att när den kläcker blir fisken helt galen och tar allt i dess väg, sades det. Det blev tyvärr ingen rockenkläckning den gången och det skulle dröja 10 år innan nästa tillfälle gavs, även det på klassisk storfiskmark. Utpaddlade i flytringar på ett stilla Svergoträsk började plötsligt insekter kräla upp genom dess spegelblanka yta, nymfer med stora ögon som sekunder senare förvandlats till stora, graciösa sländor med vingarna stolt resta mot skyn. Detta var tillfället de förberett sig för under år i sjöns bottensediment, det var äntligen deras tur att sk
