De sydengelska kalkströmmarna är vida omtalade över hela världen. Lars-Åke Olsson besöker sträckorna vid legendariska Stockbridge och lurar öringen på en klassisk Pheasant Tail Nymph.
TEXT OCH FOTO: LARS-ÅKE OLSSON
LUNCHEN PÅ FLYFISHER´S Club of London var lång och i lokalerna i världens äldsta flugfiskeklubb fanns böcker, brev, flugspön, flugor, fiskekorgar och tavlor och fotografier som samlats under åren. Jag gick omkring och njöt av allt som ett barn i en godisbutik.
I källarvåningen var belysningen mörkare för föremål som kanske inte tålde ljuset ovanför eller som inte ansågs lika värdefulla och intressanta som exempelvis Izaak Waltons fiskekorg i läder.
Det blänkte till i ett av hörnen och jag drogs dit och såg en cylinder i plast med ett tredelat flugspö i bambu. På botten av cylindern fanns en etikett; 9 ft, 5 oz Leonard, action softish, G.E.M. Skues´ fly rod used for almost 50 years up to 1949.
Långsamt gick det upp för mig vilket spö det var. Hjärtat slog snabbare, munnen blev torr och jag kände en rysning efter ryggraden när jag förstod vad som fanns framför mig - The “World´s Best Rod” (W.B.R.) som jag läst om så många gånger. Vilket ögonblick i mitt flugfiskeliv, så oväntad, så oplanerat, så nära men ändå så långt borta.
Vilken känsla!
Jag hade ingen kamera med mig men jag hade något som var bättre, en fällkniv med det förtroendeingivande namnet SWEDE. Från övervåningen sorlade röster, fåtöljerna var djupa och portvinet sövande, ingen skulle sakna en svensk som vandrade omkring i lokalerna. Jag stack in spetsen av kniven under locket och pressade, hittade ett nytt ställe och pressade igen så mycket att jag kunde skruva av det. Jag lyssnade. Det sorlade fortfarande från övervåningen och inga steg hördes i trappan. Jag var ensam i dunklet i skattkammaren som i ett oupptäckt rum i en egyptisk pyramid.
Spöet var lätt och behagligt när jag svängde det från sida till sida och upp och ned, aktionen var lång och djup. Det var lätt att förstå Skues entusiasm för spöet jämfört med de “handledsknäckare” som användes vid den tiden. Jag tog isär spödelarna utan att någon holk fastnade – vilken mardröm – och satte tillbaka dem i cylindern. Kroppen var varm av spänning, hjärtat dunkade fortfarande och jag kände en lätt yrsel efter det oväntade mötet och det nödvändiga ingreppet. Jag gick uppför trappan, sjönk ned i en av fåtöljerna och tog en generös klunk av portvinet.
En klubb med anor
Flyfisher´s Club of London var
