Våtflugan har sedan länge ersatts av moderna torrflugor och nymfer. Men faktum är att en rätt fiskad våtfluga ibland kan vara räddningen, inte minst vid de tillfällen då fisken äter i mellanskiktet.
TEXT OCH FOTO: JAN HÅVARD KROHN
DET VAR SENSOMMAR och eftermiddag när jag smög uppströms en avsides sträcka i älven. Ingen öring avslöjade sig med att vaka och vattnet flöt klart och lugnt över den ljusa sandbotten. För att komma fram till älven hade jag parkerat bilen i änden av en grusväg, följt en stig och korsat en gammal träbro före jag hade tagit mig vidare uppströms längs älven. Ständigt tittade jag efter en vakande fisk.
Efter nära ett hundratal meter av försiktigt smygande och spejande, fick jag äntligen ögonen på en fin öring i det grunda vattnet, ett par meter utanför strandkanten. Den rörde sig långsamt från sida till sida och åt det som kom drivandes mot den i det klara vattnet. Strategin var tydlig, jag måste ta mig tillbaka till bron och sedan attackera fisken från den andra sidan. Efter en snabb gångmarsch till rätt sida, gled jag försiktigt ned i det kalla vattnet. Var öringen hade stått visste jag genom ett memorerat riktmärke i kanten som referens.
En utstuderad strategi
Älven här är ungefär 30 meter bred, omgivningen består av höga strandzoner och bitvis tät vegetation. Den enda lösningen att nå ut till fisken var att vada ut till mitten av älven, annars vore risken stor att fastna i bakkastet. Dessutom kommer öringen att kräva en flugpresentation alldeles intill den andra kanten, med andra ord ett kast som kräver sin man.
För att inte skrämma fisken, om den hade flyttat på sig, stannade jag halvvägs ute i en grop som täcktes av vattenväxter. Det vore förstås frestande att kliva ur gropen för att komma ännu närmare. Men här stod jag lägre och risken att skrämma fisken var således mindre.
Meter för meter drogs linan ut från den knarrande rullen, till en längd som borde räcka för det tilltänkta kastet. I änden på fluglinan satt en 14 fot lång tafs, med en 0,14-spets av fluorocarbon. Flugan stoppade jag in i munnen för att dränka den mjuka kroppen och hacklet med saliv. Förhoppningsvis skulle den då hinna sjunka tillräckligt djupt mellan nedslag och att den skulle passera fiskens ståndplats.
Framkastet avslutades i rätt tid och jag kunde följa hur fluglinan nästan viktlöst passerade förbi över mig. Efter nedslaget flöt den vinglösa våtflugan vidare djupt ner i ytfilmen, därför gjorde jag ett ryck i linan för att få den att
