Flugor, kast och utrustning är de faktorer vi flugfiskare gärna diskuterar. Men för att lura en skygg öring krävs även annan kunskap och den vinner vi genom erfarenhet.
TEXT OCH FOTO: DANIEL SMITH
FÖREGÅENDE ÅRS SÄSONG innehöll, trots pandemi och restriktioner, en fjällresa med bästa kompisarna. En dryg veckas andrum utan måsten, fasta klockslag och världsliga problem. De senaste säsongerna har vi hamnat i gränslandet mellan Härjedalen och Jämtland, vi har varit i trakterna förr och känner oss hemma. Vi fiskar i glasklara åar där smart och skygg öring simmar.
Den här säsongen var inte olik tidigare säsonger, men den här gången fick jag vara med om ett par händelser som bidrog med värdefulla lärdomar i bagaget. En öring kan vara stor, men för att lufta en sådan krävs både tur, skicklighet och tålamod. Dessa tre ledord är jag numera övertygad om är nyckeln till ett lyckat fiske överlag, framförallt om du gett dig den på att överlista vild öring på imitationer som du fiskar på eller strax under ytfilmen.
Att ha tur
Om jag lyckas fånga en stor och vild öring – har jag då tur? Mitt personliga svar på den frågan är ja, även om man för stunden gärna inte vill tro det när man väl lyckats.
För det första ska man vara där när det händer. Det ska kläcka, du ska ha rätt grejer i flugasken och du ska lyckas styra flugan rätt bland åns mikroströmmar utan att imitationen uppfattas onaturlig för den skeptiska fisken.
Mitt bästa exempel på detta är en händelse under nämnda episod i fjol, när en plötslig störtskur kom som en skänk från ovan.
Jag har fiskat på en öring hela dagen och den har vakat från och till. Utifrån var jag befann mig, tiden på året, vad jag såg i vattnet samt hur vakbilden såg ut är jag vid det här laget 99 procent säker på att öringen metodiskt äter nattsländepuppor strax under ytfilmen.
Beroende på presentationens utförande kan jag fiska på öringen 1-5 gånger innan den uppvisar osäkerhet och störs. Den slutar då att vaka under cirka en halvtimme, men kommer sedan tillbaka till exakt samma ställe igen och startar om vakkalaset. Jag testar de självklara mönstren, de icke så självklara och även de flugor som inte ännu har ett namn. Tafslängden förlängs flera gånger och till slut är tafsspetsen så tunn att magsåret hägrar. Så här håller jag på i timme efter timme – inget fungerar och jag förstår ingenting.
Mörkret
Plötsligt blir det mörkt och då inte av att solen är på väg ner, utan svarta moln
