Så skimrande var aldrig havet

Malin stod otålig utanför ingången till kallbadhuset och väntade. Snålblåsten ven om knuten och hon drog den stora sjalen ytterligare ett varv runt sig. Havet var nästan svart och såg hotfullt ut. Som

Vågorna kluckade mot relingen. Inte vänligt, men vagt hotfullt. En påminnelse om att om båten kantrade skulle vattnet svälja dem i ett svart, kallt nafs. Dimman klibbade fuktig mot kinderna för att se

Margareta går en sväng genom den lilla svarta blockstugan. Hon kontrollerar fönstren. Allihop är utrustade med haspar. Några av dem sitter bara inte fast ordentligt. Det är egentligen inget som oroar

Morgondimman kom svepande över viken och dolde den gamla stenlagda bryggan. Hon kunde se en liten glimt av båten där den låg och skvalpade mot de gamla bildäcken som användes som dämpare. Klockan vara

Bussen tog sig målmedvetet genom en liten ort som sov. Hon kände igen den. En gång hade den varit navet i ett omgivande maskineri av småbruk och företag. Nu fungerade inte samhället så längre. Saker f

Jag är ett storstadsbarn som växte upp bland betong, asfalt och höghus. Mina föräldrar jobbade väldigt mycket för att vi skulle ha råd med vår trerumslägenhet, vi var fem barn som skulle bli mätta och