Sara har hittat en gammal dagbok på vinden och har precis börjat läsa, när hon märker att vindsfönstret är öppet. Det är nu hon ser brytmärkena på fönsterkarmen – och förstår att någon har brutit upp fönstret. Och att denna någon kanske fortfarande gömmer sig i huset.
AV: ALEXANDRA WIIK ILL: MIDJOURNEY, TT
Först stod Sara som förstenad, ville knappt tro det hon såg. Samtidigt som hon lyssnade spänt. Fanns inkräktaren kvar i huset? Gömde sig där nere?
Hon hade bara varit i köket sedan hon kom hem från åkturen med Erik, det var hur lätt som helst att hålla sig gömd i något av de andra rummen. Men det var helt tyst, inga smygande steg, ingen dörr som slog igen. Antagligen hade inkräktaren redan lämnat huset samma väg den kom. Fast säker kunde hon inte vara.
Försiktigt gläntade hon på dörren och kikade ut mot kallvinden. Kvällssolen trängde in genom de låga fönstren och lyste upp sågspånsdammet som svävade över golvet. Lugnt och stilla rörde det sig, inte som om någon nyss rört upp det.
Sara tog sats. Rusade mot trappan, tog den två steg i taget och sedan ut på farstubron. Här stannade hon till och såg på klockan. Skit också! Redan kvart i elva. Ändå fanns det bara en sak hon kunde göra. Hon drog ett djup andetag och började springa.
Tvärs över tomten och in på den smala vägen som förband hennes och Eriks gård sprang hon. Halvvägs måste hon dra ner på tempot, hennes kondis var verkligen inte den bästa. När hon närmade sig Eriks hus såg hon att det lyste i ett av fönstren. Tack och lov, då var han i alla fall uppe.
Han öppnade i bara kalsongerna, och i handen höll han en tandborste. Sara såg att han hade vitt skum i mungiporna när han frågade vad tusan som hände? Brann det nånstans?
Sara skakade på huvudet och pekade mot sitt hus.
– Nej, flämtade hon. Men jag tror att jag haft inbrott.
En stund senare, när Erik fått på sig kläder och Sara fått ordning på andningen berättade hon så lugnt hon kunde om vad som hänt, och varför hon trodde att någon kunde gömma sig i huset.
Erik lyssnade utan att avbryta, och frågade sedan om hon verkligen var säker på att märkena i fönsterkarmen var nya, sånt var ju lite svårt att avgöra. Och kunde det inte bara vara något fel med låsmekanismen?
Än en gång skakade Sara på huvudet. Hon hade kollat låset jättenoga.
– Okej, jag får väl följa med dig och kolla. Ifall du inte hellre sover över här …
Här? Hon kände hur hon rodnade.
