För Anna-Stina Svakko, mästare i duodji – samisk slöjd, är det en självklarhet att föra en kamp i stygn för hbtqi-personer inom Sápmi. Hon jobbar för att belysa just de här frågorna med hjälp av sitt hantverk.
AV: ANGELICA JAAKO BILLENMAN FOTO: ANGELICA JAAKO BILLENMAN, TT, ANNA-KAISA RÄISENEN, PRIVAT
SAMISKA FORMGIVAREN ANNA-STINA SYR QUEERA KOLTAR
Vi träffas i Stockholm en grå novemberdag. Anna-Stina Svakko, 56, är i huvudstaden för att undervisa i kolt-sömnad, bara en av många saker hon gör genom sitt företag Astu design. Hon är mästare i duodji, samisk slöjd, och håller kurser och syr koltar både till scenframträdanden och till privatpersoner.
Egentligen bor hon hundra mil norrut, i den norrbottniska lilla byn Porjus med drygt 300 invånare. Jag kommenterar att de fyra bitande plusgraderna runt Stockholms centralstation måste vara som vår för henne.
– Nä, mer som sommar, konstaterar hon och skrattar.
För åker man 17 mil ännu mer norrut från Porjus kommer man till Anna-Stinas riktiga hemtrakter, den samiska byn Ratekjokk utanför Kiruna. Det är där, bland fjällen, som hon fortfarande hämtar energi.
Lärde sig samiska
För Anna-Stina var det självklart att hålla på med duodji. Hennes mamma Edit Svakko, som tyvärr inte finns med oss längre, var något utav en hantverksprofil inom den samiska kulturen. Anna-Stina följde hennes fotspår och tog sig hela vägen till nordligaste finska Lappland, till byn Enare, för att lära sig allt om samisk sömnad.
Under 1980-talet fanns det inte några högre utbildningar i samiskt hantverk i Sverige, och trots att Anna-Stina varken pratade samiska eller finska åkte hon till Enare på vinst eller förlust.
Drygt två år senare stod hon där med ett mästarbrev i duodji i handen, en av de första i Sverige, och dessutom hade hon lärt sig nordsamiska flytande.
– Det var ju en stor förändring i mitt liv när jag lärde mig samiska. Jag behövde inte använda den samiska dräkten som enda identitetsmarkör, säger hon.
På grund av assimileringen av samer, som pågick ända in på 1960-talet och kanske längre än så, blev Anna-Stinas mamma Edit fråntagen sitt språk, eller ”slagen språket ur kroppen”, som Anna-Stina säger. Hon blev helt enkelt slagen av personalen i skolan
