Sara kadefors: rädslan är att bara försvinna skriver om de grå stråna som symbol för åldrande

Titeln Silver syftar på de grå hårstråna, de som många kvinnor bekämpar decennium efter decennium. Och så den förhatliga utväxten – tecknet som en gång för alla vittnar om tidens gång. Tills somliga kommer till en punkt: Ska utväxten faktiskt få vara där och växa ut? Ska jag bli gråhårig? Och innebär gråhårig att jag är… gammal?

Håret som symbol för åldrandet går inte som en röd, men väl silvrig, tråd genom boken. Huvudpersonen Ellen har ständig koll på benan.

– Det är en väldigt bra symbol, eftersom det grå är något ofrånkomligt precis som åldrandet. Du blir påmind om det hela jäkla tiden eftersom det växer ut, det går liksom inte att bara ignorera det. Många kvinnor funderar över när det är dags att bara kapitulera – är det nu eller om ett år? Och vad är jag rädd för om jag vägrar att kapitulera inför det grå? Det handlar om just det: Vad är det som är så farligt med att visa ”Här är jag och jag är en äldre kvinna”? På något sätt är det världsfrånvänt att inte låtsas om att åren går.

Idétorka

Och egentligen är temat inte grå frisyr eller inte, utan de frågor om livet som kan uppkomma i takt med att åren rusar framåt. De funderingarna är något som Sara själv känner av.

– Det finns en rädsla för att bara försvinna, att inte bli sedd.

Och det handlar inte om mäns blickar. Nej, det handlar mer om hur man ses överallt i den här åldern. Jag träffade nyligen en jämnårig manlig bekant som sa att han bara umgås med yngre eftersom ”folk i vår ålder är så tråkiga”. Jag blev väldigt provocerad av det. Visst finns det trevliga 30-åringar, men samtidigt är det massor av saker man inte kan prata med en 30-åring om.

Bokens Ellen befinner sig i en livskris. Det sista barnet flyttar ut, exmaken lever med en ny familj i ett fint hus, hon själv är en frilansande manusförfattare (precis som Sara) och har svårt att konkurrera med alla unga entusiastiska idésprutor.

– Om man inte känner sig eft