Hur mycket är det värt att betala för att ens cancersjuke pappa ska få leva ett tag till? Mattias Beijmo la ut ett sjusiffrigt belopp och förlängde sin fars liv. Vi två förenades i en kamp mot liemannen.
Priset på ett liv – värdet av en far. Det är titeln på den bok som Mattias Beijmo skrivit om de sista åren i hans pappa Urbans liv. Titeln säger precis vad det handlar om: Hur mycket reda pengar är det rimligt att spendera för ett en sjuk person, som inte är ung längre, ska få chansen till några månader eller år extra? Och hur mycket vård ska samhället stå för?
För Mattias, som är skribent, blev det naturligt att skriva om resan – både den mentala och den bokstavliga – som han och pappan gjorde.
– För mig blev det en nästan magisk historia. Jag rekommenderar faktiskt alla att dela kampen mot döden med sina nära och kära om man har möjlighet. Det var otroligt värdefullt att ta den här striden tillsammans.
Sjuk i prostatacancer
Mellanstadieläraren Urban Beijmo var bara 56 år när han diagnosticerades med prostatacancer 2003. Under många år hölls cancern i schack genom cellgifter, strålning och kastration. Men så, 2018, berättade läkaren plötsligt att Urban bara hade månader kvar att leva och att det inte fanns mer de kunde göra.
Det blev en chock för både far och son. Men Mattias hade då hört talas om ett privatsjukhus i Finland, där patienterna behandlas med det radioaktiva ämnet lutetium. Han grävde ner sig i fakta.
– Jag kom fram till att det var ganska liten risk att det bara var pengar i sjön. Jag tänkte att det är nog värt det: Det här kommer att förlänga livet för pappa.
Men behandlingen är dyr. Den fanns inte inom svensk sjukvård, och Västerås Region ville inte betala för den utomlands. Mattias bestämde sig för att ta pengar ur egen ficka. Han belånade sin firma och jobbade kopiöst mycket – arbetsdagarna blev 16 timmar i stället för åtta. Han tömde till och med kontot där han sparat till sin son.
Från början var det hans beslut, inte Urbans.
– Hans problem var solidariteten, att köpa sig ett längre liv än hans olycksbröder, som han kallade dem. Det låg inte för honom att kliva förbi p
