Ahh – sommar, värme och en kall öl på uteplatsen. Livet är gott, tänkte jag. Men så bröts lugnet av ett gnyende ljud på andra sidan staketet. Var det en katt, eller var det min granne?
AV: ANITA WINBLAD ILL: TT/SHUTTERSTOCK
FÖLJ MED FRÅN START I VÅR NYA, UNDERHÅLLANDE, ROMAN!
Jag stod mitt på kyrkogården med händerna fulla av gödsel. En fluga surrade runt min näsa. Instinktivt viftade jag bort den, vilket naturligtvis ledde till att jag fick gödsel i ansiktet också.
En kort stund funderade jag på om det inte vore ett bra läge att inse att jag förmodligen skulle vara singel resten av livet, men sedan insåg jag att om jag bara duschade ett par, tre, fem gånger när jag kom hem så skulle jag kunna vistas bland folk igen.
Tyvärr kunde jag inte gå hem än. Jag var tvungen att vänta på att Rosé-Marie, min granne och nya bästis, kom tillbaka från den senaste hämndaktionen mot mannen som vi nu för tiden kort och gott kallade ”prästjäveln”. Med andra ord, inget annat att göra denna vackra sommarkväll än att fortsätta lukta koskit.
Sedan kom Rosé-Marie springande och ropade ”Vi måste sticka! Jag tror jag kanske hade ihjäl honom!” och det var bara att torka av det värsta av gödseln på gräsmattan och sticka därifrån.
Det var så min bekantskap med Rosé-Marie utvecklades, men den inleddes så här:
Sommaren hade precis börjat och jag längtade efter att sitta utomhus denna fredagskväll. Jag plockade fram en öl ur kylskåpet, hämtade en påse jordnötter ur skafferiet och klev ut på min uteplats. Jag bodde på bottenvåningen, så i stället för balkong hade jag en liten uteplats. Visserligen inte större än vad balkongerna på de andra tre våningarna var, men det kändes ändå nästan som en trädgård.
Det var stenplattor på marken och ett litet rött staket omgärdade uteplatsen. Planken som skilde min uteplats från grannarnas uteplatser var också röda, och de var stabila nog att hänga blommor och lyktor på, hade jag förstått när jag kikat in på grannarnas uteplatser.
Jag hade bott där i två år och det här året hade jag varit och köpt nya utemöbler, i stället för de slitna, solblekta – och inte alls matchande – som den tidigare hyresgästen lämnat efter sig i förrådet. Jag hade köpt blomkrukor också. Inga blommor, så mycket hade jag inte orkat engagera mig än, men tre krukor i alla fall. Nästa år kanske jag slår till på några pelargoner, tänkte jag medan jag öppnade min öl och gi
