Missa inte det sista, dramatiska avsnittet i vår roman vargatider

Kurscentret Sjögården var omgivet av skog på alla sidor, och när Annette efter avskedsmiddagen sista kvällen gick ut på terrassen för att svalka sig lite, njöt hon av anblicken av träd med gyllene löv

Annette tyckte att det kändes som att bli påkörd av ett expresståg. Alldeles nyss hade hon och Melker utbytt en glödhet kyss. Nu stod de med fem steg mellan sig framför killen som hon dansat och flirt

Morgondimman kom svepande över viken och dolde den gamla stenlagda bryggan. Hon kunde se en liten glimt av båten där den låg och skvalpade mot de gamla bildäcken som användes som dämpare. Klockan vara

Bussen tog sig målmedvetet genom en liten ort som sov. Hon kände igen den. En gång hade den varit navet i ett omgivande maskineri av småbruk och företag. Nu fungerade inte samhället så längre. Saker f

Vågorna kluckade mot relingen. Inte vänligt, men vagt hotfullt. En påminnelse om att om båten kantrade skulle vattnet svälja dem i ett svart, kallt nafs. Dimman klibbade fuktig mot kinderna för att se

Cissis entusiasm var närmast gränslös när hon ställde ner transportburen mitt på vardagsrumsgolvet och öppnade luckan. Hennes älskade norska skogskatt skulle i godan ro få utforska det nya stället. –