Ett tack är svårslaget

När det här reportaget görs är det snart jul, och i Aller Media-huset i Stockholm sitter Tobbe Isaksson i en soffa bakom en gigantisk kungsgran med gnistrande kulor. Det spelas julmusik i högtalarna och i Aller Medias reception doftar det gott av doftpinnar, som nu lagom till jul har bytts ut till någon odefinierbar juldoft. Kan det vara en hint av apelsin och julkryddor?

Tobbe, som är polisinspektör i Lund, har kommit till huvudstaden för några dagar ledigt, för att umgås med kompisar och göra den sista julshoppingen.

– Vill du ha kaffe? frågar jag eftersom min fördom om poliser säger att de dricker en del snutkaffe.

Tobbe tackar nej eftersom han nyligen druckit en kopp. Jag visste väl det, check på den fördomen.

I övrigt kryssar han inte alls i min lista över fördomar om poliser. Framför mig sitter en varm och ödmjuk kille i sina bästa 50 år. Inte alls stram och korrekt, som Kling och Klang i Pippi Långstrump.

Och det är just med Astrid Lindgren-citat som Tobbe Isaksson inleder sina självbiografiska böcker om livet som polis. I den första boken Bakom uniformen konstaterar älskade Astrid: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man

ingen människa utan bara en liten lort”, och i den andra boken Mer än uniformen slår hon fast: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek, ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv”.

Så klok den där Astrid.

Men är det verkligen så enkelt i det vanliga livet?

– Livet är ett lotteri, slår Tobbe fast och fortsätter:

– Som polis får jag en inblick hela tiden om vilken fullständig misär så många människor lever i. Och det behöver inte bara vara just misär, utan det kan vara så många människor som kanske har det bra, men mår fysiskt eller psykiskt fruktansvärt dåligt. Det är så många som är drabbade av det. Man ska bara vara fantastiskt lycklig och glad för det man har. Det låter kanske som en klyscha, men jag tänker på det var och varannan da