Jag umgås hellre med kvinnor än män

Författaren Per Wästberg sammanfattar sitt liv

Jag travar trapporna upp till Per Wästberg i ett hus på Nybrogatan i Stockholm byggt 1885. Trapphuset är mörklagt, förutom en strålkastare på andra våningen, renovering pågår. Trappstegen är nedslitna av alla som har kämpat sig uppför de här trapporna före mig, så många människoöden, nu uppslukade av tiden. Det känns lite spöklikt.

Per Wästberg bjuder dock tiden lysande motstånd i nyutkomna Tidvatten, där han innerligt och mycket underhållande rör sig tidlöst mellan olika platser och tidpunkter under ett långt liv. Han skriver vackert och starkt om vännen Kristina Lugn och dottern och författaren Johanna Ekström, som gick bort i cancer för ett par år sedan. Han skriver om pojkår i ett Stockholm som icke längre är, och om kärlek sent i livet.

Tiden kan inte besegras, men med pennan åtminstone fångas för en tid. Så har han också stridslystet påbrå, i Tidvatten kan man läsa: ”Vi for till Duved, pensionat Mullfjället, och såg monumentet över de fyratusen ihjälfrusna karolinerna 1718. Min förfader Olof Persson Rö klarade sig med ett amputerat ben hem till soldattorpet nära Bollnäs.”

Det ger lite litterär svindel att få träffa Per Wästberg, det är som att möta ett stycke förkroppsligad, och mycket levande, litteraturhistoria.

– Jag växte upp i en journalistfamilj där dåtidens stora författare umgicks, säger Per, det kunde vara nattsexor med Vilhelm Moberg, Evert Taube och Eyvind Johnson. Som barn såg jag allt det där och ofta i mindre smickrande omständigheter sent på nätterna.

Nattsexor med de stora

Vi sitter vid ett bord belamrat med tidningar och böcker, en av dem en nyutkommen biografi om poeten Gunnar Ekelöf.

– I den finns det en anekdot, skrockar Per, som jag skrivit om i mina memoarer. Under en fest hos Olof Lagercrantz, som då var chefredaktör för DN och en av mina nära vänner sedan skoltiden, knivska