Går det att tända livsgnistan hos en äldre person som blivit passiv och trött? Filip och Fredrik tog med sig Filips pappa Lars till Frankrike och gjorde en film om det. Nu går Den sista resan på bio.
TEXT: CECILIA GUSTAVSSON FOTO: NEXIKO, TT.
Hur många känner inte någon som i stället för att leva livets glada dagar som pensionär blivit viljelös och ledsen? En förälder, en vän eller en före detta kollega? Den ”tredje åldern” blir inte alltid det där roliga och fria som många har sett fram emot, inte ens för den som är frisk.
Filip Hammars och Fredrik Wikingssons nya film har just det temat. Den är både feelgood, lite sorglig och väcker tankar om livet.
– Pappa blev allt mer passiv. Han har till och med sagt att han ville ha en ”sista konversation” med mig, berättar Filip.
Kollegan och vännen Fredrik talar varmt om både själva inspelningen och resan.
– Det är det mest känslosamma jag varit inblandad i. Om den som ser filmen får känslan av att vilja ta till vara på tiden med sina föräldrar bättre så är det bra. Men vi vill samtidigt inte att någon ska få dåligt samvete över att inte höra av sig tillräckligt mycket ...
Filip fyller i:
– Det är inte fel om folk vill ringa sina gamla föräldrar efter att ha sett filmen, och det är heller inte fel om folk vill ringa sina gamla lärare! De får nog alldeles för lite beröm.
Hans pappa Lars, filmens huvudperson, är nämligen pensionerad lärare i franska – och älskar Frankrike. Men i filmens början hyser han egentligen inga passionerade känslor alls.
Medan Filips mamma Tiina är pigg och positiv och går sina 10 000 steg om dagen har Lars sjunkit allt djupare ner i favoritfåtöljen i hemmet i Köping. Han har ingen diagnosticerad sjukdom, det handlar mer om ålderskrämpor och en stel kropp, men han har blivit passiv och deprimerad.
Nya förutsättningar
– Det är lite uppfriskande att göra en film om någon som inte har någon speciell diagnosticerad sjukdom – han är en vanlig människa som blivit gammal helt enkelt, säger Filip.
Pappans minimala energi provocerar sonen, som vill att han ska vara mer som förut. I början av filmen ställer Filip lite drastiskt Lars mot väggen: ”Tänker du bara sitta här i fåtöljen och ... vänta?” frågar han.
Nej, så blir det inte, även om Lars själv gärna skulle ha suttit kvar.
