Ann Westin drömde om att stå på de stora teaterscenerna, men småbarn och räkningar kom emellan. Mitt i vardagsstöket dök räddningen upp – när hon upptäckte ståuppkomik.
TEXT: LEONE MILTON FOTO: LEONE MILTON, TT
Ann Westin fick dubbla hjärnblödningar
Att stå ensam på scen med strålkastarljuset riktat mot ansiktet och försöka locka fram publikens skratt skulle ge de flesta skrämselhicka. Inte Ann Westin. För henne är det då hon känner sig som allra tryggast.
– Jag har skojat ända sedan jag var liten. Att skoja har varit mitt verktyg för att få människor omkring mig att må bra. När det var dålig stämning hemma så drog jag skämt för att lätta upp, säger Ann.
Även när hon i vuxen ålder jobbade som undersköterska hade Ann aldrig långt till humorn, och använde sig regelbundet av den både för att lätta upp och avleda.
– Jag skojade på fikarasterna, höll låda och fick alla att garva. Det var rätt makaber humor. Tänk om andra hade hört mig, de skulle trott att jag var en sjuk människa. Vågar man få vård av henne?
Men humor i vården är viktigt, understryker Ann. Som komiker har hon uppträtt för vårdpersonal just för att de måste få skratta. Humorn gör att man orkar med stressen på avdelningarna. Humorn biter också på oron man bär på över att göra något fel.
Ville hämnas
Samtidigt hade Ann inte en tanke på att bli ståuppkomiker. Från början var det teatern som lockade. Som artonåring försökte hon att komma in på scenskolan, men lyckades inte och sökte sig i stället till amatörteatern.
För att kunna betala hyran började hon att jobba som städare på Lillhagens sjukhus för psykisk sjuka. 42 patienter låg inne, alltifrån senila till psykotiska ungdomar. Det var en salig blandning.
– Jag slutade innan de stängde ner, men de hade redan börjat slussa ut människor till egna boenden. Jag tyckte kanske inte om miljön på sjukhuset, men där blev patienterna i alla fall omhändertagna, de fick mat och sällskap. Många som slussades ut blev väldigt ensamma. Ensamheten är det värsta när man mår psykiskt dåligt. När Ann sedan kom in på en dramakurs på Teaterverkstan, som var en förberedande teaterlinje för scenskolan, flyttade hon upp till Stockholm. På dagarna pluggade hon dramatik och på nätterna jobbade hon på Norrtulls sjukhus.
– Jag
