Redan i februari drar trädgårdssäsongen igång hemma hos Kerstin och Jörgen. Då tar de med sig morgonens kaffekopp ut i trädgården för att gå en runda och se vad nytt som tittar upp ur myllan.
TEXT OCH FOTO: ANNA ÖRNBERG
Snödropparna skvallrar om att det finns hopp. Julrosorna vaknar tidigt och blommar sedan ihärdigt i månader. Ändå skakar Kerstin Blomdahl varje år på huvudet och menar att det är för glest i bäddarna. Kanske borde hon så in lite extra, plantera något nytt och bättra på lite varstans.
Det visar sig i regel att hon har fel, för i april sätter det fart ordentligt och då blir det dags att börja speja efter de första sparrisknopparna.
– Vi har försökt plantera mycket som kommer igång tidigt, förklarar Kerstin, för att det ska finnas något nytt och spännande att glädja sig åt hela tiden.
Så kommer maj månad med full fröjd i trädgården till den gamla lotsbostaden i Påskallavik, med utsikt över Kalmarsund och Blå Jungfrun i horisonten. När körsbärsträden och päronträden blommar, narcisser och tulpaner ännu vajar på höga raka stjälkar samtidigt som forsythia och mahonia lyser i klaraste gult, ja, då tar morgonpromenaderna allt längre tid och det är svårt att alls gå in igen. Om vädret tillåter blir Kerstin och maken Jörgen kvar utomhus för att ägna sig åt trädgården, det som kommit att bli ett stort intresse för båda två.
– Som hos många andra, påpekar Kerstin, bestod vår trädgård mest av gräsmatta under åren med barn. Här fanns högresta tallar och några få rabatter. Så slog blixten ner i en av tallarna och då bestämde vi oss för att ta bort allihop.
Då, för ett trettiotal år sedan, var trädgårdsformgivning inget det pratades om. Trädgård var ingen ”trend”, utan snarare något de verkliga entusiasterna ägnade sig åt. Sådana som Kerstins mormor, mamma och morbror. Jo, hon hade att brås på och visste hur det skulle kunna se ut. Kerstin betraktade sina stora, tomma gräsytor och kände att där behövdes något. Men hur börja? Lite på måfå grävde hon ner två smällspirea.
– De såg verkligen helt vilsekomna ut, säger hon med ett skratt, så jag fortsatte att gräva, för att göra plats för fler växter runt omkring.
Sedan gick det inte att hejda henne, eller som Jörgen säger,
