Som chef är hon en stark förebild. Men Jennie Claessons väg mot toppen har inte varit lätt. För tjugo år sedan levde hon som hemlös missbrukare.
TEXT: MARIA ZAITZEWSKY RUNDGREN FOTO: PETER COHN, PRIVATA, UPPSALA KOMMUN
FRÅN HEMLÖS TILL CHEF OCH POLITIKER
De flesta människor har avgörande ögonblick som definierar resten av livet. Uppsalas ena kommunalråd, Jennie Claesson, har haft flera sådana ögonblick i sitt liv.
Ett var när hon som elvaåring började röka, vilket blev inkörsporten till droger. Det andra avgörande ögonblicket var när hon som 19-åring valde bort sin stora kärlek i Skellefteå för att åka till Stockholm och ”leva livet”.
Bodde i kappsäck
Då var hon redan drogberoende, och på plats i huvudstaden accelererade missbruket.
– Jag fick jobb som telefonförsäljare och var väldigt bra på det. Men när jag kom drogpåverkad till jobbet fick jag sparken, säger Jennie.
Någon egen lägenhet hade hon inte, utan hon flyttade runt och bodde i kappsäck hemma hos olika män. Ibland övernattade hon utomhus och hängde i vrår och trappor kring Sergels torg, där drogerna fanns.
Utan att gå in på detaljer berättar hon osentimentalt att det fanns möjligheter för unga kvinnor, som hon själv, att finansiera sitt missbruk.
– Jag har aldrig mått så dåligt som då och undrade om det var så här resten av mitt liv skulle se ut. Jag hade släppt min kärlek i Norrland, en fin och skötsam kille. Det var en livssorg. Samtidigt var det mitt val att lämna förhållandet, Stockholm och drogerna lockade mer, säger Jennie och berättar att drogmissbruket och misären eskalerade i sorgen.
– Jag utvecklade ett enormt självhat. Jag var rädd för intimitet och tyckte inte att jag dög. Samtidigt föraktade jag villa-Volvo-vovve-drömmen. Jag ville inte vara som alla andra.
Nådde botten
Hon var extremt utsatt och till slut kom hon till en punkt då hon inte ville leva längre.
– Jag ville inte leva, men vågade inte dö eftersom jag inte klarade att släppa kontrollen, säger Jennie sakta.
Och tur var väl det, för oförmågan att ta livet av sig drev henne fram till det tredje avgörande ögonblicket.
– Jag hade nått min botten och sökte akut hjälp hos socialtjänsten. Jag klev in iklädd en vinröd kostym och förklarade att jag var narkoman.
