Nya boken Fjollornas fest är full av både mörker och lekfullhet och ges ut då författaren befinner sig i en ny livssituation. Jonas berättar om vikten av att våga prata om det hemska, sin syn på åldrandet, liksom sorg och förhoppningar efter separationen från maken Mark.
AV: OLA BRISING FOTO: TT, NORDSTEDTS FÖRLAG
Jonas Gardell om det viktiga budskapet i nya romanen
Han är en av Sveriges mest folkkära kulturpersonligheter. När Allers träffar Jonas Gardell inför utgivningen av romanen Fjollornas fest är det en avspänd Gardell, vilken anlagt skägg, som glatt hälsar och slår sig ner för en pratstund över en kopp te. Om nya romanen säger han:
– Fjollornas strategi är att de är roliga, bitchiga och skrattar, men så är allting ganska sorgligt samtidigt. Jag ville skriva en bok som var underhållande som fan, ville att den skulle vara som en film, att man skulle tycka väldigt mycket om de här knasiga och underbara fjollorna.
Romanen bygger på två historier som vävs samman. Dels den om då gayklubben Club Etoile flyttar till Piperska muren i Stockholm och ställer till med en fest som kommer att kallas ”Sveriges största fjollparty”. Parallellt berättas om hur en liten pojke kommer underfund med att han är homosexuell och i brist på stöd från föräldrar och samhälle, och på grund av sin nyfikenhet, halkar in på en farlig väg.
– Jag hade länge försökt skriva en bok om övergrepp, börjat och börjat, men så blev det inte bra. När jag läste om fjollornas fest, vilken anordnades i verkligheten, så förstod jag att jag skulle kombinera de fjollorna med det lilla fjolliga barnet och hans väg till deras gemenskap, som är mörk, vilket också är mycket vanligt. Med det tillvägagångssättet blev det enklare. Jag tror aldrig jag skrivit en bok som varit så lustfylld att skriva och lika tydlig i vad den skulle vara, berättar Jonas.
Tar upp viktiga frågor
Romanen är skriven i en sorts sagoform. Det beror inte i första hand på debatten om dragqueens som läser sagor för barn, utan på att berättelsen till stor del bygger på olika sagor. Jonas har medvetet återgått till att som i sin ungdom skriva mer kortfattat. Till skillnad från hans två föregående romaner, som är tjocka och episka, är Fjollornas fest på 200 sidor. Han känner även att hans senaste två böcker var lite väl folkbildande och ”folkskoleläraraktiga”:
– Så jag lovade mig själv att den här skulle vara underhållande, att den tydligt skulle
