I Sudan träffade hon barn som använts som mänskliga sköldar. I Kenya mötte hon pojkar utsatta för barnsexhandel. I många år jobbade Natalie Gerami med biståndsarbete i Afrika – något som kom att förändra henne som person. I dag brinner hon för att sprida kunskap om barns utsatthet.
AV: LINA NORMAN FOTO: EMMA NORBÄCK, PRIVAT
NATALIE GERAMI – OM UPPDRAGET I AFRIKA FÖR LÄKARE UTAN GRÄNSER
När hon reste till Sudan 2007, som logistiker på uppdrag för Läkare utan gränser, var det med känslan ”nu ska jag rädda världen”.
– Det var otroligt starkt att komma dit. Fattigdomen, svälten – i stort sett alla var flyktingar. Jag hade rest i utsatta områden tidigare men inte i efterkrigstid på det sättet.
43-åriga Natalie Gerami var i 15-årsåldern när hon först fick höra talas om organisationen Läkare utan gränser.
– Vi satt vid middagsbordet en dag när pappa sa: ”Natalie, du som är så intresserad av mänskliga rättigheter och att bidra, det här är en bra organisation”. Han sa det i förbigående, men det satte sig hos mig, berättar hon.
Det var så drömmen om att en dag resa ut i världen och göra gott fick en tydlig riktning – och efter några års arbete som expeditionsledare bland annat i polarområdena skickade Natalie in en ansökan till Läkare utan gränser.
– Men jag fick besked via brev att jag inte hade den erfarenhet de sökte.
Natalie ler en aning när hon berättar att hon då ringde upp och ifrågasatte beslutet.
Svaret hon fick var ”kom hit då” och därefter följde intervjuer och tester innan hon slutligen blev antagen som logistiker.
Vaccinationskampanj
Men att komma till Sudan blev till en början inte som Natalie sett framför sig.
– All personal var män i min pappas ålder. Jag hade ett stort ansvar – och ingen kvinna hade tidigare haft min roll. Det blev en otrolig krock. Det är inte så att kvinnan är mindre värd där, hon har bara ett annat ansvarsområde. Mannen är den som jobbar och jag var inne på männens område. Fast det utvecklade mig mycket och så småningom började de respektera mig.
Som logistiker var det Natalies jobb att exempelvis ta reda på var det gick att färdas tryggt.
– Landsbygden var på sina ställen pudrad av minor, förklarar hon. Det gällde att ha en god relation med de lokala och kommunicera med dem. En jättestor del i mitt arbete handlade om att nätverka. Lokalbefolkningen har en enorm kännedom kring var man kan röra si
