En efter en runt omkring Ida hittade tillbaka till sina ungdomskärlekar. Tankarna på våren, och Kasper, hade fått henne att flytta hem. Var han som hon mindes? Det hade ju gått tjugo år…
NOVELL AV INGER JOHANSSON Bild: SHUTTERSTOCK/TT
et var för vårens skull hon gjorde det. Det var åtminstone vad hon sa till sig själv. Och till väninnorna. Hon kunde ju inte säga som det var. Att hon var en romantisk toka som fått något helt vansinnigt på hjärnan.
– Flytta hem? hade Sally häpet sagt där de suttit i företagets lunchrum. Jag trodde det här var ”hemma” för dig, Ida?
Det var då hon visade dem bilderna. Fotona hon hittat när hon städat hallens överskåp. Det som hon knappt öppnat under alla åren som hon bott i i lägenheten i storstaden dit hon flyttat.
– Här i stan vet man ju knappt vilken årstid det är, sa hon. Men se här.
Fotona var alla tagna samma vår hon lämnat sin hemstad för studierna 54 mil bort. Där var Stora Vattnet med de vidsträckta stränderna och de evighetslånga skogarna. Lövträden vid sjön hade en fjäderlätt aning av grönt och hon kunde nästan känna doften av vårvindar som sakta gled över vattnet in mot land. Och skogen.
När hon bodde där hemma hade hon ofta dragit med väninnan Maja på helgerna för att hon längtade så efter det nya liv våren förde med sig i hennes barndoms skog.
Alla dessa vårblommor i varje glänta, blåsippor, tussilago och vårlök. Och alla fåglar som äntligen återvänt, de som hennes farfar lärt henne namnen på. Sädesärlor och finkar, skogsduvor och flugsnappare. Lyckliga fåglar i vårens milda sol, kvitter och svirr av vingar i luften.
Fotot föreställde Maja som just satte tänderna i en stor limpsmörgås med ost. Längst fram på bilden ångade kaffet hett ur en termosmugg och Maja kisade förnöjt mot vårsolen.
– Vilken färgprakt så tidigt på våren! utbrast Sally inför det tredje fotot som visade moster Vanjas trädgård, som var översållad av krokus och narcisser, scilla och tulpaner.
Men inte var det bara för att få uppleva våren så som en riktig vår skulle vara, som hon bestämde sig för att 20 år hemifrån fick vara nog, skaffade ett jobb och en lägenhet där hemma, sa upp lägenheten i storstaden och reste hem igen efter ett tårfyllt farväl från alla vänner och arbetskamrater.
Hon sa det givetvis inte till dem. Kasper var inte ens någon hon nämnt för dem eller ägnat en tanke på så många år. Hon hade dragits in i det hektiska livet i den nya staden och njutit av varje sekund. Åtminstone fram till nu.
Minnet av Kasper hade bleknat
