De sista promenaden

Bussen tog sig målmedvetet genom en liten ort som sov. Hon kände igen den. En gång hade den varit navet i ett omgivande maskineri av småbruk och företag. Nu fungerade inte samhället så längre. Saker f

Vågorna kluckade mot relingen. Inte vänligt, men vagt hotfullt. En påminnelse om att om båten kantrade skulle vattnet svälja dem i ett svart, kallt nafs. Dimman klibbade fuktig mot kinderna för att se

Margareta går en sväng genom den lilla svarta blockstugan. Hon kontrollerar fönstren. Allihop är utrustade med haspar. Några av dem sitter bara inte fast ordentligt. Det är egentligen inget som oroar

Spåren av sommarens torka syntes fortfarande. Ända in i september var det varmare än normalt. Träd och buskar slokade och såg ut att tråna efter regn. I villaträdgårdarna gav sprinkleranordningar gräs

Morgondimman kom svepande över viken och dolde den gamla stenlagda bryggan. Hon kunde se en liten glimt av båten där den låg och skvalpade mot de gamla bildäcken som användes som dämpare. Klockan vara

Linda blickade ut i sin mammas trädgård inifrån värmen i vardagsrummet. – Men mamma, varför har du inte ringt? undrade hon. Gula löv från lönnen, gulbruna löv från de två ekarna och de gula runda och