PSYKOLOGEN
Jag är lyckligt gift sedan 20 år och har tre barn med min man. Men vi lever helt i osynk: När jag är vaken sover han, när jag vill äta är han mätt och när jag har lust har inte han och vice versa. Jag har förklarat att jag inte mår bra av detta, jag har försökt leva på i mitt parallella spår och jag har föreslagit terapi. Han upplever dock inte detta som ett problem. Hur får man sin andra hälft att förstå värdet av gemensam tid?
Lotte
Gemensamt ansvar
Det du berättar låter ganska ensamt i tvåsamheten, jag kan förstå känslan av att leva två ganska parallella liv. Det är förstås vanligt i kärleksrelationer att det finns en skopa olikheter som vi behöver förhålla oss till.
En del olikheter kan vi putsa till för att närma oss varandra, andra kan vi behöva acceptera. Att exempelvis vilja äta och sova på helt olika tider blir en rätt stor krock över tid. Det är ofta de stunderna som tecknar vår gemensamma vardag, den tid vi har möjlighet att mötas en stund bland alla göromål.
Du tycks ha gjort en del saker för att hantera olikheterna. Du har föreslagit terapi, men fått svaret att det här inte är ett problem för honom. Den responsen tycker jag är ett problem i sig. Kanske ett av de större ni har, eftersom möjligheterna till problemlösning blir försvinnande liten. Relationens själva fogar måste innehålla en ömsesidighet, ett gemensamt ansvar när något skaver.
