När min dotter blev gravid med sitt andra barn ville jag flytta närmare hennes familj. Men det ville inte min man. Vi kom fram till en lösning som funkar just nu, men hur det blir i framtiden är det ingen av oss som vet.
Fram tills för ett år sedan bodde min man och jag tillsammans i vårt hus i Överkalix. Vår dotter hade nyligen flyttat ut till en ö i Luleå skärgård med sin pojkvän och deras lille son, och jag saknade verkligen att träffa dem regelbundet. Nu innebar besöken till dem långa resor och det gick lång tid mellan träffarna. Dessutom drömde jag om att få vara en del av mitt barnbarns vardag.
När vår dotter berättade att hon var gravid igen började längtan att bo närmare dem på allvar att dra i mig. Jag berättade för min man hur jag kände och försökte övertala honom om att vi också skulle flytta ut till skärgården, eller åtminstone till Luleå. Men han var fäst vid sin arbetsplats där han hade varit i 30 år, och ville inte flytta förrän vi gick i pension. Jag var av en annan åsikt. Det var ju nu vi skulle knyta an till våra barnbarn, inte när de var i konfirmationsåldern!
Under de kommande månaderna bedrev jag en övertalningskampanj för att övertyga min man. Även om jag trivdes med mitt jobb som skoladministratör var jag ganska uttråkad, och jag ville verkligen finnas där för min dotter och hennes familj. Jag var säker på att min man och jag skulle kunna anpassa oss till en ny plats och nya jobb, men han var en envis norrman och jag kom ingenstans.
Jag pratade regelbundet i telefon med vår dotter. Hennes andra graviditet var komplicerad, och varje gång jag pratade med henne lät hon mer och mer utmattad. Dessutom krävde deras son på ett och ett halvt år sitt, som små barn gör. Jag blev allt mer olycklig över situationen. Till slut insåg jag: i stället för att försöka övertala min man skulle jag kunna flytta själv. Efter en tid kanske han skulle vilja komma efter. Eller så skulle kanske jag tröttna på det stillsamma ölivet …
Den kvällen lagade jag min mans favoriträtt och berättade om min idé. När han förstod att jag inte ville skiljas gick han med på det.
– Då kan ju jag passa på att vila öronen, kommenterade han med ett snett leende.
Jag var rädd att vår dotter skulle skuldbelägga mig för det radikala beslutet, men hon blev entusiastisk. Snart hade hon och pojkvännen hittat ett rum jag kunde hyra, och jag fick fyra månaders tjänstledigt från jobbet.
Jag flyttade ut på våren. Även o
