När Olivia uttalade orden visste hon att livet inte skulle bli detsamma, men äntligen hade hon sagt sanningen till någon ...
AV: GITTAN KINDHOLM ILL: MIDJOURNEY, FREEPIK
5 MIN-NOVELLEN
Carolina såg inte upp när hon fällde orden. Hennes blick såg i stället på den halvätna hamburgaren hon höll i sin hand.
– Du har tur du, Olivia! En väldig tur. Du har ju lyckats fånga världens finaste man som gör allt för din skull och som dessutom är så himla bra med barnen. Min Jonas bara jobbar. Han har aldrig gjort ett handtag hemma, och ...
Carolina avbröt sig mitt i en mening.
Olivia svarade inte. Hon såg hur Carolina gapade stort, bet av en jättetugga på hamburgaren för att sedan när hon tuggat färdigt ta en stor klunk ur cola-muggen. Först då tittade hon upp och mötte Olivias blick.
– Vad? utropade hon med förvånad blick. Håller du inte med mig? Men Olivia! Vad är det med dig? Du ser så konstig ut!
Olivia hade försökt hålla masken under hela lunchen men nu brände tårarna innanför ögonlocken. Hon orkade inte med att alltid höra hur fantastisk hennes man var. Självklart visste hon att hennes man Peter i andras ögon var en svärmorsdröm. De visste inte hur hon hade det. Hur hennes man som alla trodde var så underbar hade fått henne att känna sig som den mest misslyckade kvinnan i världen.
Olivia hade varitså lycklig den dag de möttes. Att Peter ens såg henne var omvälvande. Hon var ju flickan som aldrig någon lade märke till, och hon kom från enkla förhållanden, medan hans föräldrar var rika som troll.
Deras hem var en herrgård, det var stort och vackert med flygelbyggnader och ett stall som inrymde flertalet hästar. Själv bodde hon i ett gammalt hus mitt i stan, i en lägenhet med slitna tapeter som för länge sedan var omoderna.
Hon hade aldrig klagat. Nej, hennes mamma och pappa kämpade på varje dag i fabriken för att hon och hennes syskon skulle ha det bra. Trots att de måste ha varit helt slut efter sina långa, tuffa arbetsdagar fanns det alltid tid för barnen, alltid en famn att krypa upp i innan sängdags på kvällarna. Hon hade en bra barndom …
I tonåren drömde hon om att få börja rida, men hon tjatade aldrig. Nej, hon visste att pengarna inte skulle räcka, att det skulle förbli en dröm, men drömmen blev så småningom verklig.
En dag närhon var 17 år stod hennes pappa i dörren med ett märkligt flin.
– Du Olivia, sa han. Du har ju alltid velat rida,
