I över 20 år har jag stickat babyplagg. Till andras barn. Men av någon anledning har det alltid blivit fel. Misslyckandena har jag sparat i en låda. Nu har jag börjat på en ny – en sparkdräkt. Denna gång är jag säker: Den kommer att bli perfekt!
AV GLYNIS SCRIVENS ILL: HELENA STAFFAS, FREEPIK
Av någon anledning har jag fått ett rykte om mig att vara familjens stickerska. Jag är nämligen den som vill hälsa varje ny baby i släkten med något stickat. Tyvärr blir det alltid fel. Under de senaste tio åren, ända sedan jag fyllde 30, har jag varje år lyckats åstadkomma något som inte passar till den nya familjemedlemmen.
Rosa koftor till pojkar, varma filtar till sommarbarn och bomullskläder till dem som föddes under vintern. Allt med skrämmande regelbundenhet och de bästa avsikter. Det är aldrig mitt fel. Omständigheterna har gaddat ihop sig mot mig.
Ta till exempel när min brorsdotter Carinas första barn skulle komma i oktober. Redan tidigt i april började jag leta efter ett sött mönster och ullgarn i trevliga färger. Ett höstbarn behöver något varmt, tänkte jag. Och jag använder aldrig samma mönster två gånger för jag är säker på att det för otur med sig.
Var det mitt fel att garnaffären inte hade något ullgarn hemma som jag tyckte var intressant? Det enda som fanns var tråkiga, fantasilösa rester från förra säsongen. Det dög inte till vår baby.
– Kom tillbaka senare, sa den unga flickan bakom disken uppmuntrande.
Det första barnet kommer alltid för sent, alla vet det. Därför hade jag gott om tid. Trodde jag. Men Carinas baby följde inte reglerna. Hon anlände hela åtta veckor för tidigt och var pytteliten. Jag hade knappt hunnit lägga upp maskor till en förtjusande liten kofta med spetskanter när hon föddes. Det gula ullgarnet lyste som solen eller som en prästkrages gula mitt. Men redan innan jag hade hunnit visa mönstret för Carina viskade hon till mig under ett besök att babyn hade gulsot. Den lilla varelsens hud var alltså gul.
Visst hade jag kunnat skynda mig att sticka färdigt koftan och den skulle bli hur söt som helst, men en baby med gul hy ska naturligtvis inte ha gula kläder. Carina klär henne i vitt och rosa. Jag trodde ju att jag hade garderat mig eftersom jag inte visste om det skulle bli en pojke eller flicka. Pojkar kan också ha gult, inte sant? Och jag hade tänkt sticka ärmarna först så att jag skulle kunna lägga till spetsar runt halsen om det blev en flicka.
Åh, varför håller jag
