Musiken får mig att känna att jag är jag

Mellodebut för Jay Smith

Med släktingar i familjens alla led som spelar olika instrument är det inte särskilt konstigt att Jay Smith bär på en musikalisk ådra. Hans mamma satte honom tidigt på fiollektioner – syrran fick spela cello.

– Jag var runt fem år när jag lärde mig spela fiol. Samtidigt var jag engagerad i sång- och dansgruppen Duvungen, berättar Jay när vi ses någon dag efter första repet inför hans nummer i Mello.

Flera gånger i veckan träffade han kompisar i musikgruppen och det är från åren där som han tränade upp sin scenvana. Övriga kvällar gick han på fotboll, pingis och ridning. Jay berättar att han hade aktiviteter varje dag efter skolan ända fram till sommarlovet efter årskurs sex.

– Jag vet egentligen inte vad som var själva katalysatorn, men då slutade jag plötsligt med allt, även med fiolen.

I samma veva gjorde sig tonårshormonerna påminda och från att ha varit väldigt snäll och beskedlig blev Jay ilsken och argsint.

– Jag blev tonåring och var det tills den dag jag fyllde 35 år, säger Jay, halvt på skämt halvt på allvar.

På högstadiet träffade Jay en kompis som lärde honom spela gitarr. De två startade så småningom ett band och tillsammans arrangerade de lunchkonserter på skolan.

– För mitt tonåriga jag blev det en naturlig outlet för trotset inom mig.

Musiken har en väldigt stor del i Jays liv.

– Sedan jag blev pappa är den inte mitt allt, men den får mig att känna att jag är jag. Det är den persona som jag känner mig mest bekväm i, säger Jay som aldrig haft någon plan B vid sidan av musiken.

– Tyvärr, ska man kanske säga, för det tog ju många år innan jag kunde syssla med musiken professionellt.

Jay hoppade på och av gymnasiet tre gånger. Han hade ingen motivation för skolarbete, han skulle ju bli rockstjärna, allt annat var bara sådant man skulle genomlida. Ända fram till 30-årsåldern hade han olika ströjobb på krogen och på lager. Han har även jobbat som takläggare och kan uppskatta hårt fysiskt arbete, även om det sliter på