De har gått igenom missfall, misslyckade IVF-försök och en adoptionsprocess som slutade i sorg. Isabella och Memo var nära att ge upp, men valde att göra ett försök till …
AV: BIRGITTA LINDVALL WIIK, MARIA TORSHALL FOTO: PETRA ÄLVSTRAND ILL: FREEPIK
Barndrömmen blev sann – efter 20 år
Veljko pekar på sitt bröst och spricker upp i ett leende:
– Isabella är MIN mamma!
Han har bott i Sverige i två år och talar redan flytande svenska. Dessutom pratar han serbokroatiska tillsammans med pappa Memo Hubana, 62, så att han inte ska tappa kontakten med sin gamla familj.
– Fördelen med att vi adopterade från Serbien är att Memo, som kommer från Bosnien pratar samma språk som Veljko. Det är en trygghet – även om jag kan känna mig lite utanför då deras band blir starkare nu i början, säger Isabella Röger Hubana, 46.
Veljko är Memos första barn, även om han också i många år varit som en pappa till Isabellas dotter Emilia som hon har sedan tidigare.
Det var stor dramatik kring dotterns födelse för 26 år sedan. Isabella led av hjärtsvikt och hennes kropp höll på att ge upp i slutet av graviditeten.
– Jag var i så dåligt skick att narkosläkaren vägrade söva mig, jag skickades med ambulanshelikopter till universitetssjukhuset i Umeå, säger Isabella och berättar att medicineringen maximerades via slangar från halspulsådern direkt till hjärtat, innan hon förlöstes.
Flydde från Bosnien
Isabella minns att hon under en kort stund fick ha sitt barn på bröstet innan alla organ kollapsade. Hon skickades vidare till Göteborg för vård och hölls nedsövd i en vecka. Isabella skulle behöva ett hjärtbyte, vilket skedde bara några månader senare.
Motgångarna tog inte slut där; Emilias pappa Tommy drabbades av ALS och avled när dottern bara var några år gammal.
– Det var fruktansvärt tunga och svåra år och jag bestämde mig för att aldrig mer bli kär, men det höll inte, säger Isabella och ler mot maken Memo som sitter på andra sidan om lille Veljko vid köksbordet.
Paret träffades på dansgolvet i Luleå, några år efter att Memo flytt från krigets Bosnien till Sverige.
I Bosnien var Memo utbildad väg- och vatteningenjör och levde ett gott liv. I hans familj fanns också mamma, pappa och en bror. När bomberna började falla över landet flydde Memo efter en tid till Sverige, med hjälp av beka
