Ammar från Syrien hade hört att vägen in i det svenska samhället går via kaffe och kaka. Grannen Märta var inte sen att tacka ja till hans inbjudan. Efter det blev de vänner. – Han är som en del av min familj, säger Märta.
AV: LUKAS ERNRYD FOTO: PRIVAT
Ammar från Syrien och svenska Märta fann varandra
En vän är aldrig längre bort än en kopp kaffe. Det vet Märta Persson, 83, som svarar glatt och piggt på andra sidan luren.
– Jamen hej på dig! Nej, du stör inte. Jag är i färd med att lösa korsordet i veckotidningen här!
Numera är Märta van vid att medier hör av sig. Hon har varit med i både lokaltidningen och riksmedia. Anledningen är en vänskap som kan få vilken redaktion som helst på tårna. Det är en solskenshistoria om en ovanlig vänskap som är svår att inte falla för.
Bakade varsin kaka
Berättelsen om Märta Persson och Ammar Sakour, 31, från Syrien, började en sommardag för drygt tre år sedan. De hade då bott i samma hyreshus i Strömsbruk, norr om Hudiksvall, en tid och ofta hälsat på varandra när de råkat mötas.
Men så en dag frågade Ammar om de inte skulle ta en fika ihop.
– Absolut, visst ska vi göra det, minns Märta att hon svarade.
De bakade varsin kaka och hade så trevligt att tiden bara rann iväg. Ingen av dem förstod riktigt hur det gick till.
– Vi pratade om allt. Han berättade om sin flykt till Sverige och jag pratade om mig, mina barn och barnbarn. Ibland förstod vi inte varandra, men det spelade inte så stor roll. Då slog han bara upp ordet i mobilen, berättar Märta.
Gjort mycket ihop
Det blev starten på en vänskap som bara vuxit sig starkare. Tillsammans har Märta och Ammar hittat på en mängd roliga aktiviteter – de har spelat minigolf, fiskat, firat högtider och gått till gymmet.
– Han har lyft tyngder och jag har cyklat, berättar Märta.
Hur skulle du beskriva Ammar?
– En fantastisk person. Och så nyfiken, vetgirig och intresserad. Omtänksam, rolig och snäll. Mina barn tycker likadant. Han är som en del av min familj.
För en tid sedan flyttade Ammar till Hudiksvall, lite drygt två mil bort. Det känns tomt, tycker Märta, men har full förståelse för hans beslut. I stan har han närmare till jobbet som busschaufför – ett yrke som han haft i två och ett halvt år.
– Vi har pratat med varandra flera gånger sedan dess och vi träffas
