Jag såg på, lika fascinerad som jag hade varit första gången jag hade hört talas om proceduren. Att kunna förstöra minnen, radera ut delar av ens liv som man inte ville ha kvar med ett knapptryck.
LÅNGNOVELL AV: GUSTAV SAMUELSON ILL: TT/SHUTTERSTOCK, FREEPIK
Mannen stirrade tomt på mig medan jag rabblade upp informationen som stod på min skrivplatta. Rummet vi befann oss i var kliniskt vitt, utan varken fönster eller möbler, förutom ett fåtal obekväma metallstolar som satt fastbultade i golvet. Tydligen skulle avsaknaden av visuell stimulans ha en lugnande effekt på känsliga patienter.
Själv tyckte jag att det liknade en fängelsecell.
Rummets enkla renhet stod i stor kontrast till mannen som satt ihopkrupen i stolen mittemot mig. Han var klädd i sönderfallande mörka kläder, med ett flagnande tryck som hyllade någon okänd rockgrupp, och hade ett skägg som såg ut som ett grått fågelbo. Enligt informationen jag fått skulle han vara lite över 30 år gammal. Jag hade svårt att tro det.
Jag närmade mig slutet på den långa listan av detaljer kring proceduren och det komplexa legala nätet som omringade det.
”… Bliss & co. inte är juridiskt ansvariga för välbefinnandet av patienter efter det att proceduren har haft den önskvärda effekten. All data insamlad under proceduren kommer, enligt första kapitel 8 § av Minneslagen (SFS 2030:904), raderas omedelbart efter proceduren.”
Jag avslutade mitt urtråkiga tal i samma monotona tonläge som jag blivit instruerad att hålla och sträckte sedan fram kontraktet och pennan. Mannen rörde sig inte.
”Erik? Du måste skriva under här för att få genomföra proceduren.”
Så fort jag nämnde hans namn hoppade han till, som om han precis vaknat från en mardröm. Han ryckte pappret ur mina händer och undertecknade sitt namn med darrande hand.
En stund senarevar han fastkopplad i maskinen. Jag stod bredvid min handledare, som höll på att fylla i informationen i datorn, och såg på mannen på andra sidan envägsglaset.
”Som du kan se här, David, så får vi inte veta vad minnena som patienterna vill förlora faktiskt innehåller. Vi får bara se i vilka delar av hjärnan de är lagrade. Maskinen sköter resten. Eftersom detta är din första dag, så gör jag allt detta åt dig, men från och med imorgon måste du göra det själv.” Han lyfte aldrig blicken från skärmen.
”Okej, nu har jag fyllt i allt.” Han log ett brett leende mot mig. ”Och nu, för mitt nästa trick, sk
