Skidor är bräda är skidor

SPLITBOARD

JAG HAR SOM MÅNGA ANDRA i min generation utförsåkare migrerat från att åka hejdlöst mycket park, till att fokusera min åkning mer och mer till ospårad terräng. Då jag, så länge jag haft egen fri vilja, hellre åkt snowboard än skidor, så har jag alltid varit beroende av lifttillgänglig nysnö för att få åka puder. Jag blängde avundsjukt på mina skidåkande vänner när dom införskaffade sina första topptursutrustningar. Inte långt därefter sved det lite extra i själen när jag fick se en snowboardkompis som började åka skidor, bara för att kunna hänga med på deras äventyr. Jag testade att följa med någon gång på snöskor, men att gå i ett brant skråspår med dessa sattyg under fötterna är något man bara gör en gång i livet. Sen dök den upp – lösningen som inte såg ut att kunna fungera, men som öppnade upp hela berget för mig och alla andra sidledsharvare: splitboarden. Ingen elegant lösning, men den fungerade ganska bra. Om än med många kompromisser, men den tog oss till toppen.

Åsikterna går isär om vem som faktiskt uppfann splitboarden. Det finns uppgifter om en patentansökan som lämnades in av Nicolò Manaresi i Bologna, Italien redan den 7:e mars 1990. Trots detta så tilldelar de flesta Brett »Kowboy« Kobernik från Utah, USA, titeln som splitboardens fader. Baserat på en garagesnickrad prototyp utvecklade han tillsammans med Mark Wariakois (grundare av Voilé) ett DIY-kit, för den som ville bygga sin egen splitboard genom att helt sonika klyva en vanlig snowboard på mitten med en cirkelsåg. Detta kit släpptes på marknaden 1994. Ungefär samtidigt släppte Nitro en egen splitboardmodell. Nitros lösning byggde (till skillnad från Voilés) på att åkaren behövde använda skidpjäxor istället för snowboardboots. Nitros modell blev aldrig blev någon bästsäljare, medan Brett’s arbete med Voilé lade grunden för vart splitboardutvecklingen tog vägen de kommande 20 åren. Men det skulle dröja innan konceptet med splitboarding tog fart. Även om Voilés produkter öppnade upp för möjligheten till