(TI)
OSPÅRAT
FÖRE JUL SLÄPPTE JACOB WESTER filmen Walk the Walk. Under inspelningen i Norge drogs han med i stor lavin. Vi tog oss ett snack med Jacob om filmproduktionen och känslan av dras med i sin första lavin.
Hur var arbetet med filmen?
– Själva inspelningsperioden går inte att klaga på, vi hade ju så mycket bra idéer i Norge efter förra vinterns inspelning, så det var bara att följa samma rutt som året innan och försöka få till alla fina toppar och linjer vi inte hann med senast. Vi hade egentligen ingen riktig plan förutom att bara filma så mycket som möjligt och se vad det blev. När man gör en hel film om fotburen åkning så behöver man mycket tid om det ska bli tillräckligt många minuter material. Att vi dessutom fick ännu bättre snö i Norge än någonsin gjorde ju själva insamlingen av material enkel. Vi följde helt enkelt snön och åkte riktigt mycket skidor. Sen började klippningsprocessen, och den var helt klart tuffare. Det är alltid lite jobbigt att sätta sig mitt i sommaren med timmar av material och försöka få ihop något vettigt. Tror vi klippte om hela filmen tre gånger innan vi hittade en formel vi var nöjda med. Jag ville hela tiden göra en ordentlig skidfilm med mycket åkning, men samtidigt berätta lite av en historia utan att bli alltför långrandig. I slutändan tyckte jag vi hittade en bra kompromiss. En riktigt bra film tilltalar ju både en core-publik som vill se action, och en oinsatt som vill ha mer av en handling för att orka hänga med i allt.
Namnet på filmen avslöjar att det inte var mycket liftburen åkning. Hur många höjdmeter turade du totalt under filminspelningen?
– Det är alltid lite svårt att skryta om höjdmeter — det finns ju alltid lättviktsfolk som går löjliga mängder under vintern, men för en freerider med hyggligt stabil utrustning, där merparten åks i djup puder och målet är att åka fort och hoppa klipppor så är jag ganska stolt över att ha loggat 55.000 meters stigning totalt.
Bra jobbat. Vad var bäst under inspelningen?
– Bäst är alltid de sista dagarna på säsongen, nästan oavsett förhållanden. Även om jag inte lyckades 100 procent med sista åket så infinner sig alltid en så skön känsla när man har tagit sig igenom hela vintern utan skador, att man fått åka så mycket bra skidåkning, och så är man ju sugen på sommar. Det är en känsla av att ha uppnått något som verkligen gör mig otroli
