(NS)
MÅNGA MENAR ATT HAN ÄR den störste av dem alla. Ingen har dominerat så fullkomligt i störtlopp som Franz Klammer. Ingen har så kraftfullt och farligt snyggt åkt på och bortom den där gränsen som skiljer mellan snabbare och snabbast. Mellan att vara på rätt sida av marginalen eller att sväva i dödens väntrum. Han gjorde det och vann 25 störtlopp i världscupen vilket är fler än någon annan lyckats med. Om man zoomar ut från det svenska perspektivet och teknikgrenarna har det förmodligen inte funnits någon säkrare vinnarhäst än kejsaren ifrån Kärnten i Österrike några år under 1970-talet. 1975 vann han åtta av nio störtlopp i världscupen. Hade det funnits fler fartgrenar än störtlopp på den tiden kanske inte Ingemar Stenmark hade vunnit sammanlagda världscupen så många gånger att man faktiskt gjorde om hela tävlingsupplägget för alpina världscupen. Även om Franz Klammer gjorde sin sista tävling 1985 släppte han aldrig skidåkningen. Idag jobbar han bland annat med Head skidor, österrikisk turism och under vintern åker han ofta ett par dagar i veckan morgonåk med besökare i Bad Kleinkirchheim, där han vann sin första Europa cup-tävling.
– Jag spenderar mycket tid på snö och mycket tid med skidåkning plus det som hör till. Jag älskar ju fortfarande skidåkning. De första tre fyra åren efter att jag slutade ville jag inte åka så mycket men idag åker jag gärna. Givetvis på ett annat sätt än när jag tävlade.
Vad krävs för att vinna världscuptävlingar i störtlopp?
– Det är en hel drös olika aspekter. När du åker störtlopp är det intressantaste att leta efter den där gränsen för vad som är möjligt. Jag hade respekt för störtloppet men jag var aldrig rädd. Det är ju att bemästra den där rädslan som är hela grejen.
FRANZ KLAMMER VISSTE ATT HAN hade kapaciteten att vara allra snabbast. Han hade den bästa utrustningen. Han var stark och hade den bästa tekniken och hårdaste psyket. Det är förmodligen ett fantastiskt övertag när du känner det eller?
– Ja. Och det är en fantastisk känsla när allt faller på plats. Jag kunde stå i startgrinden och tänka »det finns ju ingen här idag som har nån chans mot mig«. Jag drog verkligen nytta av den känslan. Jag tror att Ingemar Stenmark satt i samma
