HON ÄR CIVILINGENJÖREN SOM ALDRIG HAR JOBBAT EN DAG PÅ ETT KONTOR. HON ÄR DEN SOM HELLRE STÅR BAKOM KAMERAN ÄN SÄTTER EN DJUP PUDERSVÄNG. SOFIA WESTER SJÖBERG ÄR SKIDFOTOGRAFEN SOM VALDE PASSION FRAMFÖR BEKVÄMLIGHET.
TEXT MIKAELA WESTRING
DET BULLRAR I BAKGRUNDEN och jag får ett glatt hej i örat när vi äntligen lyckas tajma en intervju. Sofia sitter och väntar på att stiga på planet till Tromsö för att dra igång skidfilmsturnén som innehåller hennes senaste skidfilm, Walk the Walk. Den andra personen i filmprojektet är hennes man Jacob Wester Sjöberg, vars svängar både lämnar många med en känsla av avund och skräckblandad förtjusning. Det är dessa svängar som Sofia fångar med sin kamera – vilket hon gjort i över ett decennium.
Det var inte helt självklart att det skulle bli ett liv ute i bergen för Sofia. Däremot var kameran tidigt ett viktigt inslag i hennes liv.
– Min uppväxt var väldigt traditionell svensson. Ett svenssonliv i Stockholm. Jag minns mina semestrar när jag var liten, jag var alltid den som sprang runt med en kamera och ville framkalla bilder och pappa blev lite irriterad, för filmrullar och framkallning kostade en del på den tiden. Vi var en medelklassfamilj i Stockholm och mina föräldrar var inte några superskidentusiaster utan det har varit en eller två veckors skidåkning per år. Vi åkte alltid i pisten och aldrig offpist, det var ju farligt. När jag blev tonåring ville jag göra allt man inte fick göra, så då började jag åka snowboard för det var ju lite coolare. Det höll i sig tills jag kärade ner mig i en skidåkare, Jacob (Wester, förf anm), när jag var 18 och då bytte tillbaka till skidor.
Där någonstans började Sofias resa som skidfotograf. När den du blir upp över öronen förälskad i har en stor kärlek till skidåkning, så är det väl lika bra att kombinera din egen passion för fotograferande med den världen.
Var det en självklar väg för dig Sofia?
– Nej det skulle jag inte säga. Jag hade alltid sett fotograferandet som en fin hobby men aldrig sett det som ett yrke. Antagligen för att det aldrig hade varit någon som hade uppmanat mig och jag faktiskt kunde jobba med det. Någonstans så hade jag fått för mig att man ska ha en utbildning. Därför studerade jag ti
