JESPER RÖNNBÄCK
ETT ÅK SOM STÅR ut från mängden var i Alaska 1998 under tävlingen som på den tiden kallades för VM i extremskidåkning. Vi blev uppskjutsade med helikopter till ett helt otroligt face mitt ute i ingenstans. Själva tävlingsåket var långt, tekniskt och jätteläskigt precis som det ska vara. Det är den typen av upplevelser där eftersmaken blir en blandning av eufori och posttraumatisk stress. Intensivt, milt uttryckt. Men det var inte det jag skulle berätta om. Målgången låg en bra bit upp på berget. Efter tävlingen hade jag och Janne Aikio bråttom i väg, så vi fick tillåtelse av tävlingsledningen att åka i förväg innan resten av gänget som skulle guidas ner. Vi fick uppemot 500 fallhöjdsmeter bottenlöst puder, helt ospårat genom raviner och böljande terräng i sagolik kvällssol. Det var perfekt, lagom brant och så där frustrerande djupt att man knappt visste hur man skulle bete sig. Det går inte att designa bättre terräng i photoshop – och surprise-faktorn var tio av tio. Det var liksom inte ens meningen att det skulle vara ett åk. Vi skulle bara ta oss ner till vägen och dra hem.
PER ÅS
VI TRAVERSERAR LÅNGSAMT.Nästan går på skidorna. Koncentrationen gör att alla ljud har tystnat. Steg för steg fortsätter vi långsamt, väldigt långsamt. Jag vänder mig om och frågar Wille om han är okej. Wille höjer blicken från skidspetsarna och tittar mig rakt i ögonen och nickar, säger att det är okej...
När jag fick frågan om ”vilket skidåk är ditt allra bästa” gick jag ut och sprang en tur. Jag tänker bättre när jag springer. Jag försökte förstå varför jag lever mitt liv på skidor. Vad är det med skidåkning som ger en total känsla av eufori, frihet och harmoni? Efter tre fyra kilometer på en vacker stig i bergen får jag känslan att mycket har att göra med att dela upplevelser. Dela unika upplevelser med unika människor som drivs av samma passion. Wille och en kompis till honom har kommit till La Grave, där jag bor, för en veckas skidåkning. Det snöar på morgonen och vi tar bilen över till Monetier i granndalen för lite skön skogsåkning. Ospårad åkning i gles lärkskog är balsam för själen. När vi rullar över Col de Lautaret på väg hemåt dyker det upp luckor i molntäcket och det skymtar blå fläckar. Jag föreslår en enkelbiljett med liften i La Grave för ett sista åk för dagen. Wille är på. Det är Willes första dag i La Grave. Jag tittar
