Från vemdalen till hakuba

Detta resereportage ska handla om Japan och en resa dit förra säsongen, men historien börjar faktiskt i Vemdalen för 23 år sedan. Det är en kylslagen morgon på Vemdalsskalet. Jag och mina två söner, Josef och Joel, då fem respektive sju år gamla, har magarna fulla med havregrynsgröt och är på väg till liften. Det är skidor och stavar överallt i bilen känns det som och mina lager på lager är svettiga hela vägen inifrån och ut efter jag har klätt på, peppat och burit två ungar till bil och sen till skidbacken. Normal procedur, som alla skidåkande föräldrar känner till. Vi tinar upp några fingrar, tar en bit choklad, gör strumporna okorviga, knäpper om pjäxorna, upp med buffen över näsan, spänner hakremmen på hjälmen, och så leta efter en handske som nån tappade när vi klev ur bilen och så kissa nån på toan och sen upp med liften, fast först efter att ha köpt ett dagkort till eftersom ett liftkort blev kvar i stugan. Joel har varit lite kinkig och klagat på ont i magen under morgonen men inget kan hålla honom från backen när det är minusgrader och snö.

Vi kör några laps i Hovde på Vemdalsskalet och det funkar rätt okej tills vi kliver på sittliften för kanske fjärde gången den morgonen. Jag hör, alltså hör på riktigt, den diarréexplosion som detonerar i Joels overall. Och ni som inte har barn får ursäkta nu men det är så här det funkar med barn och skidåkning. Allt som kan hända händer. Att fostra barn till skidåkare kostar inte bara ekonomiskt, det är en ganska utmanande uppgift med blod, svett och tårar. Samt kramp i benen när du stått i släplift med unge mellan benen. Kalla tår och kvällsskidåkning. Vem f-n uppfann kvällsskidåkning förresten? Missade lössnödagar för att du åkte knapplift med ungarna i barnbacken. Och sen växer de upp. I bästa fall till skidåkare och som i detta fall blir de så bitna av utförsåkning att de gör säsonger i St Anton och Champoluc innan de klipper sig och skaffar jobb. Jag tänker ofta tillbaka på den där morgonen i Vemdalen. Den har på något sätt definierat mig som förälder och mina grabbar som skidåkare. Då: en jobbig situation. Nu: ett kul minne som bjuder på förbrödrande skratt.