TEXT & FOTO MATTIAS FREDRIKSSON
Som skidåkare är vi sökare. Det ligger i skidåkningens natur att leta. En skidåkares liv kretsar kring att hitta de bästa åken, den djupaste snön, de perfekta prylarna och inte minst — den optimala skidorten. I detta sökande lämnas inget åt slumpen, och kriterierna är många. Vi vill ha genuina byar, vackra berg, böljande pister, moderna liftar, orörd pudersnö, inspirerande terräng, bra restauranger, och absolut inget folk att trängas med. I verkligheten går ekvationen sällan ihop. De mindre skidorterna kämpar med att få ekonomin att gå ihop och jättarna med bra infrastruktur saknar ofta charm. Resultatet blir att vi lever våra skidåkarliv i en ständig kompromiss och ett evigt sökande. Men ibland tangeras paradoxerna och någon slags motsägelsefull magi uppstår. Ett exempel är schweiziska Andermatt, som på drygt tio år har förvandlats från en trist militärhåla med ett par gamla liftar till en modern skidort med säregen charm och fantastisk skidåkning.
Då jag besökte Andermatt för första gången vintern 1997 kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att denna lilla by 25 år senare skulle vara en av Alpernas hetaste skiddestinationer. Med ett par antika liftar, en handfull (dåliga) restauranger och en lokalbefolkning som var långt ifrån turistvänlig var Andermatt i slutet av 90-talet en riktig håla. Samtidigt var det ett perfekt ställe att besöka ihop med den första generationens Free Radicals, det progressiva skidsällskapet med Jesper Rönnbäck och Jonas Söderquist i spetsen — Sveriges då hetaste friåkare. Offpiståkningen var magisk, väldigt få sneglade på de linjer vi ville åt och liftköer existerade inte. Ledda av filmaren Ruben Östlund, idag Sveriges mest hyllade filmregissör, (se sidan 54) hade vi en kanonvecka och tuffade sedan vidare till grannbyn Disentis. Resultatet i den kultförklarade skidfilmen Free Radicals vände huvuden både i Sverige och utomlands.
Vårt sällskap ankom med Glaciärexpressen från Zermatt en stormig februaridag. Det var ödsligt då vi släpade väskor och skidfodral från tågstationen genom byn. En del hus kändes obebodda och de enda vi såg på gatorna var militärer. Att samma gator ett kvarts sekel senare skulle inhysa 5-stjärniga hotell, vinbarer och lyxiga butiker kändes avlägset. Då var Andermatt okänt och turisterna få. Idag läser man om Andermatt i tidningar som Monocle och Vogue, mäklarfirmorna har ku
