NICLAS SJÖGREN CHEFREDAKTÖR
EGENTLIGEN BORDE ALLA HA EN ALLDELES EGEN. Dels skulle världen och skidåkningen bli bättre och säkrare, dels skulle själva reseupplevelsen bli bra mycket vassare. Jag pratar givetvis om bergsguider, dessa mytomspunna kultfigurer som har en närmast övernaturlig kunskap (eller är det ett sjätte sinne?) när det gäller laviner, lössnö, vägval och vilken restaurang som har bäst raclette i Zermatt.
Mitt drömyrke (förutom redaktör på världens förnämsta skidtidning) är förmodligen just bergsguide. Men det är några detaljer som talar emot att jag ska omskola mig till detta krävande yrke. Mitt tydligaste tillkortakommande är att jag har för dålig koll helt enkelt. Inte bara när det gäller att riskbedöma olika åk, turer och berg i allmänhet. Jag har rätt dålig koll även på logistik, planering, att hålla ordning på prylar, en grupp skidåkare, busstider, stighudar och kartor. Dessutom funkar jag rätt dåligt i skarpa lägen där ett felaktigt beslut, eller vägval, kan resultera i att en hel grupp stryker med eller att man utsätter andra på berget för fara.
DET FINNS SÅ MÅNGA FÖRDELAR med bergsguideanknuten skidåkning. Säkerhet. Effektivitet. Bekvämlighet. De tröstar en när man trött eller ledsen. Ytterligare en fördel, och den kanske härligaste med att ha en bergsguide vid sin sida, är att en bergsguide så gott som alltid snokar reda på den allra bästa skidåkningen den dagen på just den platsen.
När du läser detta, det sista numret av Åka Skidor denna säsong, är skidsäsongen visserligen långt ifrån över för alla oss som gillar vårskidåkning. Härmed kän
