PRALOGNAN-LA-VANOISE KAN SÄGAS LIGGA LITE I SKUGGAN AV DE MER KÄNDA VINTERSPORTGIGANTERNA I LES TROIS VALLÉS, ETT AV VÄRLDENS STÖRSTA SAMMANHÄNGANDE SKIDOMRÅDEN. VI HUDADE IVÄG OCH KÖRDE COULOIRER I VÄRLDSKLASS.
TEXT IAIN MACMILLIAN FOTO AXEL ADOLFSSON
EFTER ATT HA HUDAT UPP cirka 1 000 meter ovanför toppliften vid Pralognan-la-Vanoise en varm solig marsmorgon, började vårt svettiga gäng åter klä på de lager som tidigare tagits av. Den första av flera couloirer, Epaule de Réchasse, hade bjudit på en lätt bris, uppfriskande till en början, men ju högre vi kom desto starkare blev vinden och desto lägre sjönk temperaturen. Precis när det planade ut vid platån vid toppen, ersattes morgonens strålande blå himmel av en märklig, kall dimma. Vi började korsa den enorma, vindpinade glaciären Vanoise med blicken i marken. Som kanadensare av brittisk härkomst som följde efter min svenske kollega Axel kände jag mig som Robert Scott som följde efter Roald Amundsen i tävlingen 1912 om att först nå Sydpolen.
Inom 20 minuter försäkrade vår lokala bergsguide, Quentin Lombard, nu med huvan tätt runt huvudet, oss att han fortfarande skulle hitta lite ospårat puder. Först,« sa han och pekade på några stora stenblock »måste vi ta oss igenom den här knepiga passagen.
Sedan drog han ut 20 meter klätterrep ur packningen. Rutten framför oss, Cirque de l’Arcelin, var helt klart för brant, för smal och viktigast av allt, för isig, vilket innebar att vi skulle behöva ta oss till lite mer skyddad terräng innan vi fortsatte. Som äldst i gruppen frågade jag Jean, yngst i gruppen, om han ville bli fotograferad – med andra ord om han ville gå först. Repfirning var första gången någonsin för Jean som hade börjat med ski touring under den första pandemivintern i Frankrike när orterna var »öppna« men liftarna var stängda. Utan att tveka firade han sig ned med ett leende på läpparna.
FÖR NÄSTAN ETT DECENNIUM SEDAN hade en 16-årig Jean tillbringat tre månader med vår familj i Kanada som utbytesstudent till ett av våra tre barn. Ungefär halva tiden ägnades åt att segla, paddla, åka vattenskidor, hoppa klippor och undvika björnar samt skallerormar i vildmarken i Georgian Bay, några timmar norr om Toronto. Eftersom jag visste att han nu jobbade inte så långt från Vanoise frågade jag honom om han ville följa med Åka Skidors fotograf Axel Adolfsson och mig på reportageresa i Pralognan. Jag behövde inte tjata speciellt länge innan han tackade ja.
Jag hade först hört talas om Pralo
