Ida Söderberg, redaktör
Min man tog en bild på mig. Jag vrålade antagligen ”ta en bild på mig” och dinglade med telefonen framför hans ansikte. Ni vet, som man gör när man egentligen hade önskat att ens partner själv fattat att det var läge för foto. Han suckade högt men knäppte några kort när jag gjorde min allra mest ansträngda fotomin. Sen plockade jag isär mig själv. Ser jag verkligen ut så där? Ett formlöst ansikte utan karaktär. Flyende haka. En hudfärg som gör sig bäst som landstingstapet. Och absolut på pricken min ålder. Jag zoomade in de fina linjerna runt ögonen och insåg att de i själva verket är kraftiga. Varje mörk tanke har lämnat ett spår. Varje år har lämnat ett annat. Jag zoomade in ytterligare och skickade iväg en skärmdump till min bästa vän. Skrev att jag nu tvingas ta till kniven. Att mitt egna ansikte gjort sitt.
Inre lugn uppnås väl av någon sorts acceptans. Du är till exempel maktlös inför tiden. Den går.
I praktiken är det oerhört svårt. Personligen bedriver jag en kamp mot fillers. Jag har fått en fix idé om att jag ska visa mina barn mitt riktiga ansikte. Hela vägen in i mål. Det går att ifrågasätta mig på mer än ett plan: jag använder mascara dagligen, smörjer mig med allt jag kommer över med önskan om någon sorts plötslig lyster och borde ärligt talat få stammispris hos frisören. Men ett åldrande ansikte – det ska ingen ta ifrån mig. Vad någon annan gör, bryr jag mig inte om.
