Jag tror att vår inbyggda lust till rörelse och kontakt med kroppen hålls gisslan av självkritik.
Så jag vill skriva om kärlek. Inte den rosa och fluffiga sorten utan den som föds i och mellan oss när vi vågar gråta i någons famn, skratta för högt, vråla ännu högre, dansa nykter och stå i vår egen kraft.
Jag har varit så rädd för att någon ska se mig så. Och samtidigt längtat så djupt efter att bli sedd. Och jag tror att jag inte är ensam om det. Jag tror också att det bara finns ett första steg mot att stilla den längtan, nämligen att övervinna rädslan och låta andra veta vilka vi är. Måla vårt eget porträtt med hela färgskalan, inte bara de bjärta tonerna. Min tavla ser ut såhär:
Jag heter Erika, är 40 år. För ett år sedan sa min 5-åriga son att min rumpa skrynklar sig när jag går. Jag låtsas att jag är cool med det, men kollar baksidan i spegeln typ varje dag sedan dess. Jag älskar tystnad men pratar ofta väldigt mycket. När jag gjorde en ADHD-utredning fick jag lära mig att det är ett vanligt ”symptom” och sedan dess recenserar jag mig själv efter varje samtal jag har med en annan människa eftersom jag är skiträdd att någon ska tycka att jag är jobbig. Jag har haft daddy issues hela mitt liv, trott att en man ska stilla min längtan efter pappa. Jag tycker själv att jag är ganska rolig och längtar efter att ge min feminina sida mer plats och uppmärksamhet. Jag hatar när folk smaskar och jag är en irriterande bra backseat driver.
Jag har slutat hata min kropp, men ganska nyligen insett att jag fortfarande inte lärt mig att älska den. Min kropp minns alla nej som inte blivit sagda, gränser som inte respekterats, varma bad som inte hunnits med, kläder som varit för små. Jag längtar efter att lära om. För mig är kroppspositivism att säga nej. Men också att säga ja. Det är att bjuda in njutning. Men också att vårda. Respektera sina gränser. Ha gränser. Att simma under en stilla vattenyta. Det är att stå naken inför mig själv och våga bo i varenda centimeter av kroppen.
Jag tror att en sund relation till träning börjar här. När jag – näck med hela färgpaletten på bordet – släpper mig själv fri och ger mig tillåtelse att gå efter det jag behöver och längtar efter på riktigt så händer något. Kroppen börjar svara och begreppet ’stark
