Marianne Lindberg De Geer om syfilis-striden med dagboks-kollegan och kängorna mot Linda Skugge & Stina Wollter
Anna & Hans Shimoda
Marianne Lindberg De Geer är aktuell med sin fjärde dagbok – ”På riktigt” – där hon bland annat sågar Linda Skugges träningsvanor och har starka åsikter om Stina Wollters vikt.
Hon skriver också om det oväntade mötet med Ulf Lundell.
– Han sa att jag såg ut som sista stadiet av syfilis.
Hon var mentalskötaren som kom att bli en av våra mest kända konstnärer vars verk inte sällan har väckt debatt, som den kritiserade skulpturen ”Jag tänker på mig själv”.
Vid 71 års ålder romandebuterade plötsligt Marianne Lindberg De Geer och under pandemin började hon skriva dagböcker. Nu är hon aktuell med den fjärde, ”På riktigt”, och i vanlig ordning räds 78-åringen inte att vädra sina åsikter.
– Allt började med att jag läste Ulf Lundells och Lars Noréns dagböcker. Sedan funderade jag på vad en tant i 70-årsåldern skulle kunna skriva, och om det överhuvudtaget skulle vara intressant. Sedan skrev jag bara dagens datum och vad jag gjorde.
”Modigt men hemskt”
Skrev du bara rakt upp och ner eller hade du i åtanke att det skulle bli en bok?
– Så var det säkert. Men jag var jätteosäker och frågade min förläggare om allt skulle med. Ulf Lundell skriver ju om sina barn som han har en väldigt konstig relation med. Det är rätt modigt att skriva om, men samtidigt hemskt att läsa.
– Han skriver också om naturen. Men jag är ingen naturmänniska och skriver om staden, shopping och hur jag står och sliter i kläder som jag sedan byter eller lämnar tillbaka. Men jag försöker också fånga det här otrevliga livet som sakta kryper på oss, så medan jag skriver om banala saker tar jag även upp Ryssland, Ukraina och Nato. Samtidigt brottas jag också med att jag nästan är 80 bast. Jag kanske inte kommer vara med och se vart det här tar vägen.
Tänker du mycket på det?
– Ja, men Anders Hansen har sagt att man är lyckligast mellan 75 och 80. Konstruktionen människa är som mest rädd att dö när den är som mest aktiv, och tacka fan för det. När man är 25 år vill man ju leva och då får man dödsångest för att man inte vill att något ska hända. Men ju närmare döden man kommer desto lugnare blir man. Jag brukar säga till unga att de inte ska vara rädda för att bli gamla, det blir bara bättre och bättre.
Många äldre vittnar om att man inte �
