”när jag satt där hos läkaren var det bara svart”

5 min läsning

■ ■ Det har snart gått tre år sedan skådespelaren Nina Gunke diagnostiserades med Alzheimers sjukdom. Hon är frustrerad för att talet har blivit sämre, men det är ändå inte den största farhågan. – Jag är mest rädd för att jag inte ska känna igen mina barn och barnbarn.

Text: Anna Shimoda

UPP OCH NER Det har gått två och ett halvt år sedan Nina Gunke fick veta att hon drabbats av Alzheimers sjukdom och livet har blivit både bättre och sämre. ”Jag försöker hitta på olika saker och framför allt träffa folk”, säger hon.
Foto: LOTTE FERNVALL

Det var i september 2021 som skådespelaren Nina Gunke, 68, berättade att hon hade drabbats av Alzheimers sjukdom. Efter mycket vånda bestämde hon sig för att gå ut offentligt med sin diagnos trots att familjen från början avrådde henne från det.

I dag har det gått två och ett halvt år och livet har på sätt och vis blivit både bättre och sämre. Bättre för att hon har fått möjlighet att skapa uppmärksamhet kring Alzheimers genom sitt ambassadörskap för Alzheimerfonden. Sämre för att sjukdomen alltmer börjar märkas, både när det kommer till minnet och talet. Det senare poängterar hon frustrerat flera gånger under intervjun som sker hemma i lägenheten vid Karlaplan i Stockholm. Vid sin sida har hon maken Samuel Holgersson som är behjälplig när minnet sviktar.

Nina Gunke berättar att hon inte längre klarar av vissa enkla vardagssysslor utan måste ta hjälp av Samuel eller döttrarna Niki och Moa.

– Jag lagar inte så mycket mat längre och att exempelvis ta på mig en tröja går inte. Men under dagarna kan jag ändå vara ensam.

Hon vill så gärna klara av sådana vanliga sysslor, och förklarar att det förstås finns en stolthet i att kunna göra just simpla saker på egen hand.

– Så är det absolut. Men sedan står jag ju där och inser att jag inte klarar av det. Då är det också viktigt att kunna visa sig svag vilket inte är lätt. Ibland kan jag säga till Samuel att jag inte behöver hjälp med något som bör vara enkelt, men sedan går det ändå inte. Det är deppigt.

Samuel Holgersson fyller i:

– Vi skapar rutiner för att förenkla vardagen. Nina går till exempel upp samtidigt som jag. På så sätt blir det ordning och reda och det funkar för det här livet kräver planering. För oss är inte det konstigt.

Hur mår du Samuel mitt i allt det här?

– Jag tycker ändå att jag mår gan

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar