”jag var helt bedövad mellan 1985 & 1999”

Hon har tillbringat närmare halva livet bakom galler. Men efter 28 år som livstidsdömd i amerikanskt kvinnofängelse för inblandning i två mord, varav ett polismord, kom den oväntade vändningen 2009 när Annika Östberg plötsligt förflyttades till Sverige.

Straffet blev då tidsbestämt och 2011 blev ett liv i frihet ett faktum. Det har gått 13 år sedan dagen som Annika Östberg hade gett upp hoppet om att få uppleva.

Nyligen fyllde hon 70 år och skrattar rått, men hjärtligt när den jämna bemärkelsedagen kommer på tal.

– Jag vet inte om man ska gratulera eller beklaga. I huvudet är jag fortfarande 25 år, men kroppen känns som 80. Jag förstår inte hur det har kunnat gått så fort, säger hon och förklarar att det blev ett stillsamt firande:

– Jag var hemma hos några vänner och fikade. Det gjorde jag tillsammans med Thomas, och våra hundar, förstås.

Med Thomas syftar Annika Östberg på sin mångårige ”vänbo” som hon lärde känna på Basta arbetskooperativ där hon bodde inför frigivningen. Nu är Annika Östberg bosatt i en rosa trävilla i Bergvik utanför Söderhamn och Thomas har varit behjälplig med ekonomiskt stöd då pensionen hon lyfter inte ens uppnår 3 000 kronor.

– Vi är vänner och bor ihop och delar på huset. Jag hade aldrig klarat av det själv.

När Annika Östberg kom till Sverige försörjde hon sig på föreläsningar. Men pandemin satte stopp för den verksamheten, och även om det så smått är igång igen är Annika Östberg trots åldern tvungen att jobba för att klara sig.

– Nu jobbar jag på ett behandlingshem. Coronan slog ut allt och då tog jag några hemska lån och de hänger som mörka moln över mig nu. Det är skitjobbigt och det är det enda jag är stressad över. Häromdagen jobbade jag 17 timmar i sträck och det är lite tufft när man är i min ålder.

Hälsomässigt har Annika Östberg också det tufft då hon dras med svåra smärtor.