Moder Jord gör sig ständigt påmind på Azorerna, där :s Lottie Knutson badar i blomsterhav, varma källor, vulkansjöar och med Atlantens delfiner och valar.
Text: Lottie Knutson
Allt började med en vulkanisk skräll. Sedan sänkte sig friden. Nio vulkanöar blev till blomstrande berg mitt i Atlanten. Än i dag är det växtkraften som utmärker Azorerna. Runt sjöar som Eldsjön och Tvillingsjöarna kantas vandringslederna av rosa azalea och pastellig hortensia.
På gröna vulkankullar betar kor. Överallt och året runt. De balanserar i de brantaste backar, oberört idisslande. Här gäller grönbete med havsutsikt. Inte konstigt att ostarna smakar himmelskt, liksom yoghurten, köttet och fisken från havet runtomkring.
KLIMATET ÄR MILT, fuktigt och tropiskt. Det sägs att öarna bjuder fyra årstiders väder – varje dag. Vi befinner oss mitt i Atlanten, i kraftfältet mellan tre jordplattor: Europa, Amerika och Afrika. Energierna är tydliga. De bubblar fram i form av varma källor, dinosaurie-skogar, vulkaner och kratersjöar.
Ett bad i botaniska trädgården i Furnas varma, bruna källor är ett måste. Det sägs ge evig ungdom – och minnen för livet. Också för naglarna, som antar samma färg som vattnet. Åtminstone någon vecka eller två.
Eftersom magnetism och energier genomsyrar Azorerna är ingen förvånad över att religionen fortfarande lever i byarna, med den vitrappade lavastens-kyrkan i centrum. Eller att seglare, vandrare och gourmeter kompletteras av andliga grupper som håller seanser och yogar i magnetfälten.
ETT BESÖK PÅ öarna blir en närmast religiös upplevelse. Det är omöjligt att inte bli betagen av landskapet. De rundade vulkankullarna. Sjöarna. De pastellfärgade husen. Blomsterprakten. Den glittrande Atlanten, med möjlighet att skåda val och simma med delfiner.
Nuförtiden jagas förstås ingen val. Valjägarnas gamla spaningsplatser används numera i jakten på naturupplevelser och fototillfällen. Valspejarna söker efter kaskelottval och delfiner – och står i ständig kontakt med båtarna ute på Atlanten.
Självklart måste vi ut och väljer en snabb ribbåt i stället för katamaran. De djärva förses med våtdräkt och får simma med sadel- och flasknosdelfiner, som lever permanent runt öarna. Mobilerna får ligga i plastpåse. Det blåser och skvätter rejält. Också de som stannar ombord blir blöta om de inte satt på sig lånejackor och byxor.
Stora flockar på upp till 100 individer simmar och hoppar runt båten. Marinbiologen är alltid med på turerna. Hon berättar att delfinerna inte bara kommunicerar via ultraljud utan också genom sina hopp. Då och då dyker flocken ner och jagar, men kommer upp inom några minuter för andningspaus och förflyttning.
Det är rejäl sjö. Några passagerare hänger illamående över relingen. Vi andra
