’’ vad har du gjort, ingeborg?

Vad som hände den där snöiga marsdagen 1929 i byn Vesene är det ingen som egentligen vet. Kanske handlade det om överansträngning? Kanske handlade det om obehandlad schizofreni? Eller kunde det vara så att modern, den 27-åriga Ingeborg Andersson helt enkelt var en ond kvinna?

Klart är att när hennes man Artur kliver in genom dörren är inget längre sig likt i det Anderssonska hemmet.

Tystnaden är total. Inget stojande av barnskratt och ingen bebisgråt. Inga trummande hälar mot trägolvet. Inget stekos från köket.

Allt var bara tyst. Isande tyst. Han hittade sin hustru i köket. Barnen, den femårige Tor, Efraim, tre år och minstingen Lucia, 15 månader, hittade han hängande över kanten på den stora bykkitteln. Kalla, genomvåta och döda.

”Vad har du gjort, Ingeborg? Vad har hänt med våra små?”

Men Artur fick inget svar. Och hustruns tystnad kom att vara fram till hennes död 50 år senare.

– Ingen pratade om tragedin i Vesene. Ingen nämnde de tre små barnen vid namn. Alla fotografier förstördes och det var precis som om man bara försökte glömma det som hänt, säger Maria Bouroncle, som skrivit boken ’’Det kom för mig i en hast’’ om tragedin.

Artur och Ingeborg hade varit mycket förälskade. Artur älskade att överraska sin sju år yngre hustru med små presenter och frukost på sängen. Som äldsta sonen hade han tagit över bondgården, och kunde erbjuda Ingeborg ett vackert hem efter giftermålet.

Ändå var det naturligtvis inte enkelt. Ingeborg tvingades växa upp snabbt. Något eget liv var det inte tal om. Tre barn på fem år. Att från en dag till en annan bli husmor med ansvar över ett eget hushåll. Till sin hjälp hade hon tack och lov en barnjungfru.

Åtminstone fram till några veckor före de tragiska dödsfallen.

Ändå var det ingen som lade märke till att Ingeborg blev tystare och tystare. Att hon slöt sig inom sig själv, att hon inte längre var sig själv.

– Troligen drabbades hon av förlossningsdepression efter dotterns födelse, tror Maria Bouroncle.